Guru och student bortom dualitet.

I förrgår svor jag att helt underkasta mig min guru.

Låter det radikalt?
Det är det inte.

Ingenting har någonsin varit separerat, aight? Och vem finns där att ge upp sin vilja anyways?

Allt som sker är universums lek. Universum agerar genom mig, genom min guru, rör om något i drömvärlden.

Innan mötet med Guru’ji har jag aldrig fattat det där med Gurus grace. Men i mötet… när kontakten ändras från att diskutera priset på räkor till guru-mode… så som guds närvaro penetrerar alla lager av väven. Varat uttrycks i ord som genklingar med hela världens kunskap och förståelse och landar i den här energiförtätningen som kallas jag. Mästare och elev har åter mött varandra i jordelivet, som så oändligt många gånger förr har de här reflektionerna av Gud mött varandra, av anledningar bara universum vet. Medvetandets lek att expandera och kontrahera, finna och förlora.

Efter åtta timmars väntan, häng och ärenden (två paket mjölk, dagens tidning (på engelska), en bra, vass kniv…) var det dags. Meditation vid moder Ganga blev plötsligt Naga Babas uråldriga initieringsritual. Nytt namn, nya kläder, mala, rudraksh, halsbandet som är Naga Babas legitimation. Prashad, dana. Guru’ji skar av en dreadlock under ett skynke och Manas Puri Baba föddes.

Lika plötsligt som den börjat var ritualen över. En Sadhu tar fram sin mobil, ger den till mig och undrar om jag kan få igång den. Jag tar ut batteriet, tittar, sätter i det igen. Död. Ger mobilen till Oli Baba den askinsmorda hardcorebaban med dreads ned till anklarna. Han gör samma sak och lyckas få igång den. Om nama shivay säger någon. Flera instämmer.

Idag är vilodag. Jag har inte sovit mer än några timmar per natt de sista nätterna. Rooftopcrewet i guesthouset håller på att lösas upp, vindarna bär olika vägar. Jag gör mig beredd att lämna mitt gamla liv och möter vackra vänner i långdragna farväl. Jag ängar två timmar varje sen natt åt att skriva ner alla intryck, reflektioner…

Jag är upptagen i en ny familj av miljontals Sadhus, med en väldigt stark tradition. Allt är ritual. Allt du gör visar om du är naga baba eller inte. Sättet du tar emot något någon ger dig. Hur du går in i ett rum. Hur du svarar om någon frågar dig något. Hur du tilltalar folk… jag gör misstag hela tiden och lär mig bit för bit. Sadhus är laid back, så det är lugnt. You do like this, säger Boli baba och sätter en asktikeh i pannan med tummen. When you come and when you go, you do this, lägger Guru’ji till. Jag är verkligen barn, men jag kommer in i familjen under Guru’jis beskydd. Jag har min fasta plats bredvid honom och vilar i hans återspegling av mig själv.

Inom kort åker vi till Varanasi för att fixa allt pappersarbete. Ge mig en adress i Indien, ordna babalegitimation (dom har såna ryktas det om) och förhoppningvis trolla fram ett tolvårsvisa. Moder India kommer alltid finnas med mig. Här, bland alla miljoner Sadhus, har universum valt att ge mig ett hem. (Tack, universum. Du vet att jag älskar dig ♥ )

Jag flyter med i strömmen. Vet att allt är perfekt. Jag gör inga val. Universum agerar genom mig, precis som genom min Guru. Exhalterad väntar jag på att se vad universum vill göra med den här kroppsliga existensen härnäst. Vi får se. Vad som sker sker. Vad som inte sker sker inte. Och allt är fullkomligt, alltid. Tack, universum, för dessa magiska upplevelser. Tack.

Om nama shivay!

? sadhu, baba, naga baba