Fragment på flykt

Slutet av Juli. Det går så fort att bli skogsmulle. Elen tog slut och mina stackars solceller hade inte så mycket att jobba med i de oktoberljumna julidagarna, så jag begav mig in till närmsta by med ett öppet bibliotek. Står ut i några timmar medan fakturor och mail trillar iväg. Sen får jag nog. Längtan blir sådär stark igen. Bort från allt. Till stillheten. Vindsuset. Tystnaden. Sjön.

Hamnade i den där stugan i dalarna som jag tycker så mycket om. Den utan el och vatten och ingen bebyggelse på evigheter bort (men med vindkraftverk som tittar upp över grantopparna som ny granne). Årets stora eldgig är över, den som började med kaffe och sockerkaka i mitt kök och slutade i eufori över Dalhalla.

Och sedan utandningen.
Stillheten.
Rum för det som komma vill att komma tillbaka.
Andra dagen i isolering kommer reaktionen. Som att tankarna vaknar igen. Vad gör jag här? Ska jag inte träffa någon? Åka någonstans?

Funderar några ögonblick, och nej, jag vill inte åka någonstans, inte träffa någon. Jag vill vara här. I tystnaden och den kalla blåsten och bara jag och det jag för enkelhetens skull kallar egot.

För enkelhetens skull. För när vi tittar närmare på det där egot vi tar som så självklart… var är det? Vad är det? Kan du ta på det? Fånga det, avgränsa det? Såklart inte. Det är ett ord. En tyst överenskommelse som gör det lättare att kommunicera med varandra. En tanke.

 
*
 

Mitten av augusti. Det slår mig när jag kör längs de vindlande österlenska småvägarna, med den varma kvällssolen i blicken och Solar Fields Random Friday progressiva pumpande i högtalarna att.. det här livet jag får glida runt i, är så befriat från vardag.

I morse lekte jag kurragömma med en ekorre, kring en trädstam, i ett långt uttdraget ögonblick. Sedan hängde jag en stund med en groda; satt i säkert en halvtimme och tittade på en örn som svävade runt över det öppna fältet.

I går var jag bland massa tokar och troll i världens finaste kollektiv på andra sidan landet och nu sitter jag vid en rastplats på väg till Malmö för att det verkar som en fin idé att hänga med Mandi en stund.

Jag har inget hem. Inga rutiner som kan bindas till väggar och tak. Min kalender säger var jag ska vara ibland, och med den som grundton är dagarna och veckorna ett virvlande, vilande, möten och ensamvarande i kontrast. Jag vet aldrig med ett möte med någon blir i förväg och jag kan inte ha några förväntningar heller; allt får vara precis som det är och spela ut sig precis som det vill. Ena stunden förälskelsetrans, andra stilla systerhäng; eller chalo, vi ses när vi ses inshallah. Det är som det ska vara. Det får vara som det är.

 
*
 

Det är höst! utropar alla unisont. Jag tror dem inte. Går i ide bäst jag kan som bostadsfri, lånar en stuga här, hänger mellan några träd där; fortsätter det intensiva eldturnerandet och landar bäst jag kan däremellan.

Tänker ibland på en metafor Ida berättade för mig en gång. Nån gammal alkemistisk grej, sån där från mörkret-till-ljuset-transformation. Börjar i mörker, okunnighet. Sedan ljuset, allt är så klart, belyst, tydligt. Euforin av nyvakenhet, att ha funnit Det, det här missionerandet.

Och sen kommer twisten. Ner i brunnen. Vi landar från det där ljuset. Samadhi och Samsara är samma. Så vi går in i mörkret igen. Sätter oss i brunnen, slickar våra sår. Men det är okej. Mörket är belyst. Ljuskällan är däruppe någonstans, men det behövs inte ens en påminnelse. Stillheten, tystnaden i brunnen och den ständiga insikten om att det är det här som är livet, oavsett hur det yttrar sig just nu. Allt är som det är, för att det omöjligen kan vara på något annat sätt.

 
*
 

Kullaberg. Början av september. Ännu ett av mina paradis. Så mycket av mitt liv handlar om små stugor. Stugor och eldshower och alla vackra människor överallt. Jag är så omgiven av skönhet; skönhet är omgiven av mig; jag är allt det här, och om det bara är ord eller om det faktiskt ligger något bakom det, jag vet inte, och på något sätt kvittar det. På något mystiskt sätt, trots allt eller tack vare allt, är det bara så jävla fantastiskt att leva. Tack världen. Bom.