Föreställningar

Ibland (som i nu) funderar jag på om hela den här processen bara handlar om att göra upp med föreställningar. Att hela den här missuppfattningen om samsara bara är.. föreställningar.

Tänk dig att leva ett liv helt utan föreställningar. Möta det som dyker upp, precis som det är, utan några förutfattade meningar eller förväntningar. Låter det inte härligt? Är det inte det som gömmer sig bakom klyshan att Leva i nuet?

Och dra det ett steg längre, till den mest djupt rotade föreställningen; att vi är våra kroppar, ett sammanhängande Jag, skilt från allt annat, och att allt som dyker upp i upplevelsen relaterar till oss. Att allt det som stiger upp, om det så tar form som tankar… att det har med oss att göra.

Hur mycket jag än tittar efter, så är det inget där. Det är bara just det, ting som dyker upp ur intet. Tankar. Men det finns inget där att påverkas av det. Det är bara just.. upplevelser.

Kan det vara så att den där ”upplysningen” som så många jagar (det är uppenbarligen inte bara jag som varit där och snurrat), bara handlar om att göra upp med alla föreställningar, och i synnerhet föreställningen om jag och du?

I det ljuset blir det så absurt att ha några föreställningar alls om vad upplysning är (eller om någonting annat för den delen). Ett stadie av evig bliss, enhet med allt, eller vad folk nu tror… Alla föreställningar måste göras upp med. Det går inte att jaga något, söka något. För vi kan inte veta. Har vi någon idé om hur det är, är vi lurade. Och någonstans på resan måste vi göra upp med de föreställningarna också. Det finns helt enkelt inte kvar.

Det är vad jag sysslar med nu, verkar det som. Gör upp med alla föreställnignar. En efter en, eller ställer upp tusen på rad och skjuter av dem i ett enda skott. Kanske räcker det med att göra upp med den djupaste föreställningen, verkligen göra upp med den, så faller resten som höghus i ett babylonskt domino.

Jag kan inte veta var det här leder, eller om det leder någonstans. Varje idé jag har måste göras upp med förr eller senare. Och ju mer jag inser att jag inte vet någonting om någonting, desto friare är jag att vara ingenting.

Ingenting finns att jaga. Ingenting finns att uppnå. (Ah shit vad många gånger jag insett det där..) Även ett stadie utan föreställningar, kan jag bara föreställa mig, så det gör jag inte. Och gör jag det ändå, utan att vara medveten om det… ja, må det brinna tills syret tar slut. Må allt brinna, för eldens egen skull.

 
*
 

För att kunna göra upp med alla föreställningar måste de först dras fram i ljuset. Det är först då vi kan möta dem. Det är här egots ”kamp” blir tydlig. Förnekelse kommer in i bilden. Att inte vilja se. Hålla den där pendeln i ljuset. Allt det mörka måste komma upp i ljuset. Och det måste mötas. Egot har massa finesser, överlevnadsmekanismer, för att se till att det inte händer. Förnekelse, sublimering och hela processen som pratas om i kommentarerna i förra inlägget. (Jaha, nu skriver jag tydligen plötsligt ett blogginlägg. Ok, jag fortsätter skriva för att försöka luska ut hur det är.)

Egots försvarsmekanismer står ivägen. Jag kan sluta identifiera mig med det, låta det ha sin gång. Men det finns inte två. Det finns inte jag och egot. Så länge egot har några föreställningar kvar, har jag föreställningar kvar. Jag är egot, alltså. Det måste bli en logisk följd. Jag är mina föreställningar, så länge jag tar dem för sanna. De föreställningar jag ser, kan jag se igenom. De är transparenta. Men de jag inte ser… Det som finns dupt därinne, som göms i mörkret. Det är så lätt att tro att det inte finns något där, inget mörker, inga rädslor… men hur ofta handlar det om förnekelse?

Först måste jag erkänna rädslan. Den djupa rädslan som finns i mig, den som lägger sig som ett täcke över det jag inte vill se. Det som är för smärtsamt. Jag vet inte vad det är, hur kan jag veta? Jag kan inte heller föreställa mig att det är något där, det kan jag inte heller veta. Och att jag föreställer mig att det finns något… Det är klart det inte finns. Men jag måste se efter ändå. Varför måste jag det?

Jag är rädd. Så jävla rädd. Jag vet inte för vad. Rädslan känns inte som den brukar. Om det inte vore för de här orden skulle jag säkert inte erkänna den som rädsla, slå bort den som en svag sinnesförnimmelse. Men den ilar i kroppen, som en köld.

Det är tomheten. Den kalla, stora, enorma tomheten. Där ingenting finns. Jag klamrar mig fast så jävla mycket vid det som finns, ser egot hålla sig fast medan det sugs in i det tomma, mörka, förintande…

Helvetesgapet.

Det är samma tomhet, samma rymd, som friden, stillheten. Båda är bara påklistrade. Upplevelser. Föreställningar. Det finns inget där, och jag är lika rädd för det som jag strävar mot det. Ibland i motvind, ibland sveps jag med utan ett andetag. Motstånd, jag ser ju att det är motstånd, rädslan. Det stora, kalla är påklistrat på ingenting. Det är ju ingenting. Ingenting att vara rädd för, för det är… ingenting.

Rädslorna är de jag måste kasta mig rakt genom för att nå fram till den där grinden som jag ändå vet inte finns. Grinden är byggd av rädslor, jag vet att de är tomma, men på den här sidan är de så påtagliga.

Ja, de är tomma. Men egots avledningsmanövrar är fulla av buller och bång.
Det är därför en rädsla går över när jag möter den. Erkänner den, ser den, är med den.
Lika tomma som allt annat när de ses i ljuset.

Allt jag rör vid faller sönder till stoft. Tappar helt sin kraft.

Kärleken.

Den klamrar jag mig också fast vid. Mötet mellan två människor är lika tomt som allt annat. Men kärleken som flödar är så himla vacker. Det finns så mycket vackert här i Maya som jag inte vill släppa taget om. Alla jag älskar så djupt. Det är annorlunda nu än vad det var förr. Jag vet att de är tomma, att det inte finns något bakom de där lagrena av föreställningar. På samma sätt som mitt egot inte har något eget liv har deras inte det heller. Jag vet att kärleken som flödar är opersonlig, att ”kärlek som flödar” också bara är en påklistrad bild på…. Ja, vad jag än säger blir det bara en föreställning.

Det finns bara det här. Härifrån är det så självklart. Så uppenbart. All jakt är över innan den ens började. Den tog aldrig ens form. Ingenting är något annat än det här. Har aldrig någonsin varit. Hur skulle det?

…

…

Kroppen är där. Jag känner den i andetag, rörelse, förnimmelser. Hudytans kontakt. Och ett lager. Och ett lager till, och så har hela världen bildats. ”Jag är” är ett sånt lager.. kanske det första, det som lägger ut hela ytan för upplevelsen.

Lager på lager. Som byggs upp och slits ned.
Vad fort det gick att komma ur det.
Men jag är inte ur det.
Även om det känns som jag identifierar mig med tankarna, så är jag alltid det. Det där. Inte ens det. Äh, nu tappade jag det och började svamla…

Ok, fokus. Nu snöade jag in i kärleken och enheten och den där bullshiten igen. Sure, det är fint att blissa, men fokus. Fokus.
Det finns så mycket vackert i den här världen, som jag njuter så sjukt mycket av att uppleva, så jag inte vill släppa taget om det. Jag vill tro att upplevelsen är sann. Att blissen är sann. Jag, utifrån det perspektivet jag skriver nu, vill slippa allt det onda men njuta av allt det vackra. Jag vill ha halva Maya, och den halvan håller jag fast i så jävla hårt.

… eller gör jag?

Det spelar ingen roll om jag lever eller dör. Dör jag nu så, tja, då är det över. Jag har inga föreställningar vad som händer när den här ben-kött-slams-stycket kolar vippen. Jag vill inte hinna uppnå något här i Maya heller. Inget jag vill lämna efter mig när kroppen dör. Jag vill inte förändra nåt eller fixa nåt. Jag är inte så intresserad. De schjyssta sakerna upplever jag gärna medan jag är här. De oschjyssta också för den delen. På nåt sätt är jag sjukt glad över att få uppleva. Men jag börjar också bli trött på det.

Tappar jag fokus igen?
Typiskt egots försvarsmekanismer.
Jag slutar det här och suger på nöten en stund:
Hur mycket av det vackra håller jag fast vid?