Alla dessa människodraman. Dessa livssituationer. Egon som hungrar efter något. Begär som måste uppfyllas.

Jag förstår inte längre. Kan inte spela med. Det är så främmande för mig.

Jag ser en gammal rest av Momo, minns att en gång engagerade jag mig i sådant. Kom med goda råd, för att lugna egot. Jag fann alltid de rätta orden för att vända en oönskad känsla till en önskad.

Nu är Momo död. Det som agerar nu verkar inte vilja nära något ego. Bryr sig inte om den som identifierar sig med sitt ego skulle må tillfälligt bättre av några ord. Så denne kan fortsätta sin separationslek utan att behöva reflektera eller vakna upp. Det överraskar mig nästan hur oengagerad jag är. Hur jag ser egon skrika, ser vad de behöver för att lugnas… och jag gör ingenting. Säger inte de rätta sakerna, inte det egot vill ha. Det som får personen att må bra. Lugnande ord är bara opium. Dimmar den hårda verkligheten: identifikation = lidande. Obönhörligen.

Det leder inte någon vart att hålla på att dalta med egot. Uppfylla begär för något som aldrig någonsin kommer sluta hungra. Varför gjorde jag det förut? För att jag behövde, antar jag. För att identifikationen fanns där. För att jag någonstans trodde att det var en del av mig.

Jag behöver inte upprättahålla något. Jag behöver inte vara någon. Det berör mig inte det minsta hur andra uppfattar mig. Om jag verkar oengagerad, ointresserad. Jag är inte längre intresserad av att bli omtyckt av egon.

Vill jag möta en människa, är det tomheten bakom jag vill möta. Kärnan, det som är samma stoft som jag. Den kan jag tala till, för där behövs inga ord. Den kan jag umgås med, för där finns inga begär. Allt som står ivägen, det mentala oväsendet i form av tankar, känslor, ego, begär, whatever… det struntar jag i. Ser bortom. Ser det enda som är verkligt.

Det finns inget du och jag. Bakom allt det du tror är åtskiljt något annat är du samma tomhet/fullhet/evighet som finns bakom det som skriver de här orden. Det är det enda som spelar någon roll. Att allt är samma stoft. Låt egoleken leka sin lek. Låt stormarna storma. Det är inte så viktigt.

Vila.

Ibland får jag nästan för mig att jag är någon. Att det finns någon som får för sig något. Att det där falska självet som vill kalla sig jag faktiskt finns. Det där jaget som tror att drömmen är verklig. Som försöker styra drömmar till sin favör. Som försöker leva (styra) livet, istället för att låta livet leva sig självt.

Givetvis går det inte. Det lilla jaget vill ha makt över det oändliga varats skede. Och blir frustrerat när det inte går. No shit?

Det kan verka som du kan påverka. Precis som det kan verka som att något förändras, eller att det finns du och jag och annat åtskilt från varandra. Det kan verka som om drömvärlden är verklig. Som om något alls vore sant.

Hur mycket jag än fråga mig kan jag inte finna något som faktiskt är sant. (Varje ord är lögn.) Det närmaste någon sanning jag kommit, är att upplevelsen finns. En känsla av jag är. Men ärligt talat är jag inte ens säker på det.

Frågar jag mig vem eller vad som upplever, finns ingenting där. Ändå upplever något. Och något upplever upplevaren. Upplevelsen upplever upplevelsen. Sig själv.

Varje tanke är en lögn. Tron på en enda tanke låter seprationens dimma hölja varat. Jag tror inte på något längre. Inte ens på att jag finns eller inte finns. Och det spelar ju ingen roll alls. Det finns ingetn att tro på något ändå. Allt är. Är inte. Whatever.

~

Allt är Brahman, det absoluta. Det finns inget annat.
Jag vet inte varför det absoluta skulle vilja leka separation, men finns en vilja att uppleva. Leka upplevelse. På alla möjliga sätt.

På alla sätt.
Således kan inget rätt och fel finnas.
Upplevelser är bara upplevelser.
Inget är bra eller dåligt. Bara är.

Att få följa med i resan av sinnesintryck är en bliss. Att få uppleva. Inget bara sådant det falska jaget (egot) vill kalla för gott, utan allt. Det är glädjen i livets dans. Bara upplevelser! Skapat ur brahman, upplevt ur brahman, är brahman.

Universums lek. Inget leka bra, leka dåligt, som drömföreställningarna om separation. Utan leka lek. För lekens egen skull.

Allt är bra. Inte bra som i motsats till dåligt, utan bra som i att det är allt som är. Ingen motsats finns. Allt är. Jag är. Brahman är. Rätt och fel är bara tankestrukturer, programmerade reaktioner på upplevelser. Tankar som i sig föder separation. Du är givetvis aldrig någonsin separerad från något annat, men ur sinnets begränsade perspektiv kan det te sig så.

Jag är allt. Jag är varken rätt eller fel, bra eller dålig. Koncepten är tomma för mig. Jag bara är.
Du med. För du är jag.

Vila där.

Allt som händer i drömvärlden är för att du ska vakna upp ur separationen.

Det som vackar, som krossas, är egot. Min guru ger mig åter hårda lektioner. Trodde du du vaknat upp va? Ha! Känn på det här! Jag borde kanske ge henne en zen-käpp. Det skulle vara barmhärtigare, vill sinnet säga.

Barmhärtighet. Pfft! Jag jublar för varje bit illusorisk jagidentifiering som faller av. Pånyttfödelse får göra ont.. och anyways, vem lider? Det är ju en helt ny värld att förhålla mig till. En värld där jag inte vet någonting, inte kan styra något. När all kontroll jag trott mig haft rinner ur mina händer. Där den enda tryggheten och vilan finns i Självet. Du kan aldrig luta dig tillbaka på illusionen. Den vacklar. För den är inte på riktigt.

Krishna bränner upp hela min värld. Jag ser elden. Ser att det inte är någon skillnad på den, mig och den värld som brinner upp.

Snart ger jag mig av till Indien. Med typ femtio tusen mindre än jag trodde (hej CSN). Utan någon aning om var eller varför. För att jag måste. För att min värld brinner upp och jag vill hälla bensin på elden. Låt hela jävla skiten explodera! Jag ska skratta hela vägen genom egots dödsryckningar. Som om det vore på riktigt. Som om något vore på riktigt…

Drömeld i drömvärld. Uppvaknandet vill vakna upp och jag tänker inte lämna något jag att stå ivägen för det. Jag hånskrattar åt tankarnas försök till självberättigande, låter bränslet klucka ut och dansar i explosionen.

Cirkusen brinner. Folk har flytt hals över huvud. Åskkådarrundeln är tom och tältet är fyllt av rök och lågor. Clownen står ensam i manegen. Hans paljettkostym gnistrar i lågornas sken. Hans ansikte är vitt som kalk och under vänstra ögat blänker den föreskrivna tåren. Hans spetsiga lilla mössa sitter snett på huvudet. På sin blänkande trumpet blåser han den stora avskedsmelodin, majestätiskt och löjeväckande.

Allt är en dröm. Jag vet att allt är en dröm. Jag har alltid vetat det, ända sedan jag började drömma att jag existerade; den här världen finns inte.

Han har avslutat sin visa, utan brådska och utan fel. Han går ut, och bakom honom störtar de brinnande bjälkarna och masterna in, duken buktar av eld och sjunker ihop. Nattvinden luktar aska och hetta.

Där ute står de andra och ser med hängande armar på eldsvådan. Alla visste att det skulle gå på det viset. Ingen gjorde några anstalter för att rädda något. Ingen ropade på clownen när han stod i de virvlande gnistorna, ingen bekymrade sig om honom, inte heller han själv. I återskenet ser deras ansikten ut som sovandes. Det har börjat regna lite, men för sent och inte på långt när tillräckligt, precis bara så mycket att håret hänger vått i pannan på allihop.

Om man i drömmen vet om att man drömmer, så är uppvaknandet nära. Jag kommer snart att vakna. Kanske är den här eldsvådan ingenting annat än en annan verklighets första solstråle, som tränger in under mina ögonlock.

Ur Spegeln i Spegeln, av Michael Ende.

Så som var och en går i hela sitt liv, utan att veta något om nästa ögonblick, utan att veta om nästa steg ska möta fasta marken eller om han ska snubbla i intet. Denna värld är så trådsliten att varje steg kräver ett beslut.

Hur kan man vara rädd när man snart kommer att vakna? Också jag är bara en dröm.

Jag är inte lövens sus, inte vindarna, träden eller något skilt från allt detta.

Vindar, men ingen rörelse sker; lövens prasslande är tomt.
Inga vindar, inga träd, inga löv.
Ingen jag som ser på.

Jag är rymden, formlöst oändlig och tidlös evig.
Allt sker inom mig, i den mån jag ger det uppmärksamhet.

Bortom rörelsen, stillhet.
Bortom leken, vila.
Bortom fötterna på jorden, hemma.
Bortom koncept, ingenting.

Inga vindar blåser, inget finns att påverka något.
Vindar berör inte rymd; vågorna berör inte hav.
Bortom ord, bortom frid, bortom lycka och väg.
Bortom medvetande, bortom upplevande, bortom rymden självt.
Bortom, gå bortom, men ingen som går.
Inget bortom att gå. Inget att nå.
Ingen hand som sträcker sig. Inget att förstå.
Inte ett. Inte två.
Inga vindar blåser.
Inget återstår.

Förut fanns massa idéer och planer. Nu vill jag mest vara.♥

– Vad gör du?
Jag kommer på mig släv med att vanemässigt titta ut mot den framrusande perrongen.
– Tittar efter kontrollanter… Jag är inte säker på om vi plankar eller inte.
Hon ler. Jag ser klarhetens svärd i hennes ögon. Min guru.
– Det gör vi. Vad gör du om kontrollanterna kommer?
– Då skulle jag gå av, antar jag.
– Varför då?
– För att slippa massa onödiga böter?
– Varför då?
Den där blicken. Hugger rakt igenom. Jag tystnar.
– Bakom varje kontrollant finns en människa. Människor vill bli mötta. Konstpaus. Och bakom varje människa finns tomhet. Vågar du möta den tomheten?
Jag brister ut i skratt.
– Vem skulle möta vad?
Skrattat bubblar över i henne med.
– Precis.

♥

Det var då. Vindarna blåste vidare; även i stillheten finns ett flöde. Från tomhetsgrundat guerillaashram i Stockholm via gitarrspelande äppelchaidrickande stillhet utanför Göteborg och rakt ned till kaoset i Malmö och möllevångsfestivalen. Roadtrip i skåneland, balansen mellan storstad och land, stillhet och äventyr.

♥

Vad som än sker är frågan med mig. Den är där, utan ansträngning, utan spontant uppdykande vid varje upplevelse.
Vid varje tanke — vem är det som tänker?
Vid varje känsla — vem känner?
Vid varje upplevelse — vem upplever?
Frågan som en ständig påminnelse om vad som egentligen är riktigt.
Vem?

? möten, människor, tomhet, planka, tunnelbana, roadtrip

Ett meddelande letade sig fram på telefonens display.

Vackraste, vindarna viskar ditt namn. Om du känner att flödet bär hitåt är du varmt välkommen till vår boning när du vill.

Ibland är det så rätt att det inte finns några alternativ. Vissa flöden måste följas. De kommer ofta överraskande, rycker marken för dina fötter när du misnt anar det.

Älskade! Där fanns inte en tanke på nu, bara sen och datum i kalendrar. Men nu…
Stormar säger, släpp taget om allt. Åk. Åk. Ställ in bokat och jobb. Åk. Åk.
Var är ni? Öland? Stockholm? Universum?
Vett och sans, jag vet inte alls, men jag tror att ibland måste galenskap hända.

Jag avbokade allt som stod i min kalender, glömde bort det jag inte skrivit upp. Packade en väska som skulle räcka för två dagar eller ett halvår och gav mig av. Utan någon aning om hur länge eller vad universum hade för planer för mig. In i ett äventyr med stilla dagar i meditation och tystnad. Varma vindar om nätter med äpplechai och små hål i himlens väv där ljuset skiner igenom. Dygn bortom varat, bortom tid. Vila i oändligheten där “vem upplever” har varit mantrat.

Ingenting behöver göras. Ingenting behöver uppnås. Du är fullkomlig. Skala av, ta bort. Gå bortom koncepten, bortom idéer, bortom Jag och Mitt. Vila i evigheten. Låt upplevelseströmmen ta den form den vill. Observera. Dras inte med. Minns vad du är. Vila där.

Du är allt.
Du är allt som är.

Idag vill jag dela med mig av en sen natts uppelvelseström som hamnade i min lilla mikrofonmojäng. Luta dig tillbaka, i lugn och ro och tystnad och lyssna. Låt intellektet och egot vila. Lyssna med öppet sinne. Ta dig den tiden. Fjorton och en halv minut av ditt liv. Och minns hela tiden den enda, viktiga frågan.

Vem upplever?

Satsangmonolog en sen natt (Momo Jord)

Ladda ner ljudfilen i mp3 här. (Högerklicka och välj “spara som”)

All kärlek, fina du! <3

(Om ni råkar vara i Varberg i morgon (5/7), så uppträder jag på Club Monday. Missar ni och är ledsna för det kan ni ju alltid boka mig för en alldeles egen show )

Stillhet. Tankarna lugna. Säger inte så mycket. Snurrar inte. Går runt och småler för mig själv. Inte så mycket behov av att prata. Av att dela med mig. Men delar stunder. Stunder med andra. Träffar människor, nya, spännande människor. Klättrar i träd. Ler.

Ibland kan jag höra människor tänka. Eller se. Som ett tankemoln kring dem. Snabbt snurrande. Jag hör det på sättet de kastar ur sig tankar. Att det snurrar runt runt, hur sinnet hoppar från en tanke till nästa och vissa letar sig ut och blir till ord.

Jag ler. Stilla. Svarar något. Medveten om att det är ett rastlösts sinnes utkastade ord. Låter mig inte dras med av tankestressen. På samma sätt jag låter babylonhetsen rinna av mig när jag går längs de trafikerade vägarna, bland människor som springer fram.

Går ensamma promenader i skogen. Sitter i en park. Cyklar många timmar. Stannar till vid en klippa, tittar ut över sjön. Äter mandlar som jag tog med från spanien.

Knäcker. Äter. Mandeln reflekterar nog inte att den blir till mat.

? tankar, stillhet, sinne, meditation

Första stadiet är att upptäcka självet, att uppleva det. Efter en sådan upplevse kan egot fortfarande leva kvar, men världen ses annorlunda. Varandet är gränslöst, och du har upplevt det. Upplysningprocessen har påbörjats, beskriver han det som.

I denna process finns två fallgropar. Eftersom du förstått något som inte många förstått riskerar du utveckla ett superego. (Kanske har vi där en förklaring till alla dessa tvivelaktiga “gurus”?). Eller så faller du ner i tvivel.

Detta stadie av närvaro… upplevelsen av det. Många i min närhet är så nära att några frågor kan hjälpa dem hitta hem.

Vem är du?
Vem är det som känner detta?
Vems är tankarna?
Vem är det som upplever? Vad är det som uplever? (Har den form? Färg?)
Var är du nu?
Vem är du?

En enda fråga kan räcka. Om man går bortom intellektualiserandets cirkelslingervägar som inte leder någonstans. Ställer sig frågan och stannar i den.

Upplysningsprocessens fullkomnande, enligt Nukunu, är att vara självet, att helt gå upp i det gränslösa varandet och därur agera i världen.

Paradoxalt nog finns ingen väg dit. Du är det. Upplevelsen. Det finns inget mer att uppnå. Inget mer att göra eller försöka få ogjort. Ingenting att skjuta upp. Du är här. Nu.

Du är Det.

“Jag är” är bara det oändligas flirt med det ändliga, det formlösas med form. En lek. Du kan fortsätta leka, men obegränsad av separation och koncept.

Upplysningen finns inte; är inget annat än allt som är, precis just nu. Du är oändligheten. Låt dig inte luras av något annat.

Har väl upplevelsen av det ägt rum i medvetandeströmmen, finns ingen återvändo. Du är det