Sommarflödet kom. Det fick räcka med babylon och lägenhet, bekvämlighet som gränsar till lathet och hundra fönster som granne. Packade bilen full med sovsaker, myssaker, gåpålinasaker, ätsaker och en vacker dittills okänd människa som trillade in; åkte till Katrineholm och invigde det nya ungkulturhuset i de gamla lokstallarna. Vissa eldshower är bara sådär… sammankopplade. Att precis allt flödar i samma riktning, och gränserna mellan dans, åskådare och eld upplöses. Sådan som gör mig lika tagen som publiken. En sådan eldshow blev det. Dessa ord fick jag just.

 
Precis så magiskt kan det vara. Och flödet fortsatte. Ut i skogen, kilometer av små grusvägar i skogen utanför Norrköping, tills vi tillslut kom fram till drömgruvan.

Namnet. Drömgruvan. Där drömmarna hämtas.

En stilla sjö i lä, tallskog med mjuk omfamnande mossmark, som gjord att rulla runt i. Hängmatteläger och en lite udde med en eld, timmar av mat som lagar sig, dans som dansar sig och glöden som dansar med blicken, träden som andas med andetagen och det är så uppenbart; det är här, det är här jag hör hemma, här närvaron landar i kroppen, i löven, i den spegelblanka sjön och älvorna som dansar på den. Ett halvår i en stad får räcka, skogen har ropat länge nog och fötterna kan inte rota sig på andra våningen. Tacksamheten finns där, oavsett miljö, men skogen. Skogen. Modern.

Andetag, miljöbyte och plötsligt hamnar jag på Englagård. Ännu en kursgård. Och hela den där kursgårdsmentaliteten. Det tar inte många minuter innan samtal börjar handla om energier och healing och blockeringar och trauman från barndomen och chakran i obalans och jag vill bara titta på dem och säga att… det är okej.

Alla dom där problemen, hur verkliga de än verkar, de är bara påhittade, de har ingen egen verklighet. Vi kan bara kliva ur dem, se sagan för vad den är och se att vi är fullkomligheten själv. Nu. Precis så som vi är. Det finns inga problem att lösa. Inga knutar att knyta upp. Inga chakran som måste balanseras eller trauman som måste lösas. Vi kan bara släppa. Vara fullkomliga. Här. Nu.

 
Men det kan jag ju inte säga. Vem vill höra att ens historia inte är verklig? Vem vill höra att ens identitet bara är ett luftslott? Vad spelar det för roll om historier tros på, chakran är i obalans (men om förkylning beror på att halschakrat är i obalans, hur kommer det sig att många fler halschakran är obalanserade på vintern?) och blockeringar och moderstrauman hindrar den fria kreativeteten och du ännu inte lärt dig leva fullt ut? Det är ju också bara så medvetandet spelar ut sig. Och vem är jag att säga hur något ska vara, vad som är sant och inte? Ingen. Och jag kan aldrig veta hur någon annan upplever världen. Jag kan bara sitta och le, lyssna med ett halvt öra och tänka att jo, kanske blir man förkyld bara för att man blir förkyld, och det kanske inte har någon orsak som måste helas. Kanske behöver vi inte försöka hitta en mening med allt. Eller med någonting alls. Kanske kan vi bara vara det vi är, vad det nu är, och låta saker vara som det är.

Fast vi verkar vilja leka vår lek. Spela ut våra draman, leva ut våra drömmar. Skapa historierna om oss själva och världen. Kanske njuter vi av det. Kanske lider vi av det. Om det är sant eller inte, vad spelar det för roll? Det är så vi gör. Och det slår mig gång på gång, jag har säkert tjatat om det innan, hur förunderlig människan är, hur förunderligt medvetandet är som spelar ut sig såhär.

Som gör att jag hamnar på en kursgård. Med människor jag bara kan titta på, och tänka… … va?
Men vi sjunger.
Hela dagarna.
En gång, var det nu var, var jag bara där för att dansa.
Nu är jag bara här för att sjunga.
Kroppen är så magiskt verktyg.
Rösten, rörelserna.
Nerver, muskler, lymfa, blodomloppet och hela det autonoma systemet.
Jag kan aldrig upphöra förundras.
Vilka jävla mirakel vi är.
Allihopa.
Vad vi än sysslar med.

Var vi är är bra.
Vad vi gör är rätt.
Det finns ingenting att lösa.
Ni behöver inte ens sluta leta.
Det är bara det här.
Vi är bara människor.
Vanliga unika jävla människor.
Vi ses i flowet.
I magin.
I det vi är.

Tja… jag hade ju inget bättre för mig. Det var ju fint här. Det skulle säkert vara fint där också. Och imuplser är roliga att följa.

Hade knappt hunnit landa från vipassana förrän jag snurrade vidare till Ängsbacka. Ni vet, den där kursgården där alla sjunger I am you, you are me, ser varandra djupt i ögonen och kramas för att komma i djupare kontakt med sig själva och varandra, där blockeringar i hjärtchakrat eller rotchackrat eller vilket chakra det nu är som behöver jobbas med accepteras och älskas precis som det är, där personlig och andlig utveckling står högst på listan och blissjakt ständigt matas med ljus och kärlek och I see the light in you.

Där trillar jag in, som vanligt helt oväntat och utan förvarning. Och jag måste erkänna att jag blir lite förvirrad av såna här ställen. Jag upplever mig inte som särskilt andlig. Och jag är inte så intresserad av personlig utveckling heller. Snarare känner jag på något sätt att självutveckling blir så himla egocentrerat. Jag jag jag jag. Mina problem och min uppfuckade barndom och min utveckling och whatever. Men jag tycker helt galet mycket om att dansa. Och det är väl därför jag är här kanske. För att dansa. Je suis seulement la pour dancer.

Får se hur det här går.

☼

Jordat och konkret? Ja, eller hur.
Fyra dagars trumtransdans och kundaliniyoga, utan någonstans att dra sig undan och låta energierna landa. En resa genom evighet, identifikation, lidande, vackra möten och spirituellt hyckleri. Gåvor och presenter i form av upplevelser och reaktioner.

☼

☼

Flera veckor till snurrar förbi. I det här ständiga detsomär trillar dagarna bort lika fort som soluppgångar och solnedgångar. Det tog en vecka att landa från Ängsbacka. Ytterligare en vecka spenderades i ett mörkt rum, låg och blundande efter en LASEK-operation. Det är så himla intensivt att vara Momo, även om jag sitter i timmar om dagen på en sten i skogen och dinglar med benen. Min nyfunna vän Tove påminde mig om att man faktiskt kan höra knoppar explodera ut, om man är på rätt plats, på precis rätt ögonblick. Våren. Våren när allt exploderar, dansar, lever ut. Alla dessa förändringar, äventyr, wow!

Det här. Vad det nu råkar vara, vad du nu råkar har framför dig eller i ditt sinne. Ingenting kan vara vackrare än det som är just nu. Inget. Ett enkelt recept att lida är att vilja att något ska vara annorlunda än det är, och således kämpa emot det enda som faktiskt är här, påtagligt och på ett sätt sant. Upplevelsen, så som den ter sig nu. Och om det råkar vara lövspricking i en vacker skog, när solstrimmorna letar sig ner och huden suger i sig solstrålarna som den vitaminmaskin det är, då är det bara att tacksamt blissa ut i välsignelsen att få uppleva.

Jag kan inte hjälpa det — jag kommer på det hela tiden. Det är så sjukt häftigt att finnas till. Ett mirakel, i varje stund, varje jävla tripp, åt vilket håll det än går eller i vilken färg du minns det. Dött eller levande, dröm eller verklighet, det kvittar. Det här.

Vi är alla mirakel som trillar runt på den här planeten. Varenda en av oss. Ja, det gäller dig också. Du är ett mirakel. En fantastisk människa. Allomfattande medvetande, kärleken personifierad. Du behöver inte göra något för att vara det. Du behöver inte lära dig något, mer än det som oundvikligen kommer i din väg. Du behöver inte ens komma ihåg vilket under det är att finnas till, eller ens tycka det är schjysst. Du kan ändå aldrig vara något annat än det här.

Blessings till er alla.
Underbara älskade tomhetsbubblor.
Vackra vandrande mirakel.

Bom.

Goenka tjatar så himla mycket om upplysning. Hela tiden. Hur vi lider i liv efter liv och måste kämpa och jobba hårt för att nå upplysning och allt det där.

Och det är ju så lätt att snöa in på det. För det verkar ju så himla bra. Att bli befriad från all skit. Inte bara det. Uppnå den slutliga, ultimata, absoluta befrielsen. Fullkomlig befrielse från allt lidande. Vilken grej.

Tills en tittar lite närmare på det. Och tänker efter ett ögonblick. Och inser att — bara sinnet kan lida. Det är liksom vad sinnen gör, de här små knippena av reaktioner.

Det vi är kan inte lida. Och kan inte heller befrias.

Det vi är, är helt bortom det där med lidande, identifikation, reaktioner, fångenskap, befrielse.

Upplysning är alltså bara egots lilla drama. Det handlar bara om egots befrielse från sig själv.

Att vi är vad vi är kvittar lite i sammanhanget. Att glimta det absoluta har egentligen ingenting med upplysning att göra. Det är bara att ha glidit in bakom scenen och sett igenom skådespelet. Det är allt.

Så enkelt. Så självklart. Men jag kan nog inte i ord beskriva hur befriande den insikten var. Hur mycket tyngt, föreställningar, och idéer kring upplysning som släppte. Ingen mer förvirring kring vad upplysning var. Ingen mer identitet som smyger sig på. Jag kunde landa i Momo igen. Hela det här identitetsknippet. För att det är schjysst. För att det är så himla roligt att komma på och lista ut saker. Som att krossa världsspegeln i miljarder bitar så vi kan gå runt och pussla lite.

Den naturliga följdfrågan dök upp — är då upplysning något jag strävar efter? Och svaret kom lika inglidandes på små moln… om det innebär att jag måste sitta och meditera hela livet, fullt fokuserad på sinnesförnimmelser som Goenka propagerar för… äh, palla. Seriöst. Meditera är rätt fint, men så jävla roligt är det inte. Finns finare saker. Ni vet, trädtoppar, vindsus, lövsprickning, regnstormar, dubstepfester, soluppgångar och vindkraftverk på nära håll. Eller vad du nu tycker är fint. Jag känner inte riktigt att det här är min grej. Vill universum styra upp nåt för universum göra det. Om hela dansen är en naturlig och spontan process som kanske eller kanske inte leder fram till någon slutlig uppgörelse, ok, visst, det känns som en fin överenskommelse. Mer motiverad än så är jag nog inte. Inte nu. Det är så himla fint att bara glida med i livet — Momo eller inte — och dansa med i det här förgängliga skådespelets dans. Vad jag är eller inte, om det finns något att uppnå eller inte, om jag möter varje situation med sinnesjämvikt eller inte — vad spelar det för roll? Solen skiner bländande starkt, knopparna på träden börjar trängas innanför skalen och bara väntar på att få spricka ut. Massa vackra människor börjar vakna ur sina vinteriden, några tappra fjärilar prövar sina vingar i den tidiga vårsolen — och ingenting kan någonsin vara något annat än fulländat. Nu. I precis det här.

*

Egots upplysning, om det nu ens går att prata i sådana termer, kommer genom att göra upp med alla reaktionsmönster som ligger därinne och lurar. Genom att rota upp alla vasanas (latenta tendenser) och samskaras (mer aktiva sådana). Vägen verkar vara att sitta ner och hålla käften, på ett eller annat sätt. Alltså att sluta ge kraft åt reaktionerna, och således sluta skapa nya samskaras. När vi slutar skapa nya samskaras kommer de gamla upp till ytan; vi tvingas möta alla gammal skit i en urladdningsprocess. Det är vad vipassana går ut på. Det är vad Mooji pratar om med sitt ständiga Don’t put so much attention to that. En intensiv upplevelse av det absoluta verkar sätta igång en sådan process… sedan är det bara att följa med i vågorna, stormarna och elden som följer.

Kanske, hann jag tänka också, kanske är det så att det faktiskt finns något att göra. Att det faktiskt finns en poäng att jobba, om det nu finns något intresse att städa bort den där identifikationen. Det skulle förklara alla de människor som är med om ett intensivt uppvaknande, men efter några år känner sig frustrerade för att det fortfarande är samma gamla mönster, samma ego, som styr. Det kanske inte räcker att ha blissat ut i evigheten. Det kanske inte har något alls med upplysning att göra. Om vi fortsätter leva ut samma gamla mönster, samma lögner, samma tendenser… då blir den där upplevelsen bara ett minne, som bleknar, blir till en historia, något för egot att greppa tag i, och ännu en röd plastboll i bullshitbollhavet vi alla simmar runt i.

Kanske är det så. Kanske finns något att göra.

Eller kanske så tas det om hand för oss.

Älskade Krishnabai dök upp från ingenstans, några timmar innan hon skulle återvända till Moojiland… det där leendet som aldrig verkar gå över, de kisande ögonen omgivna av skrattrynkor, tomma med plats för så mycket liv. Ansiktsuttrycket påminner så himla mycket om Moojis. Samma strålande stillhet.

Stillheten lägger sig som ett mjukt täcke över extasen och orden börjar ta vid. Jag nämner något om tankarna som dök upp. Hur himla fint det känns att jag är okej med att vara någon.

Hennes leende möter mig. Orden börjar dansa ut.

“Om vi gör sanningen till första prioritet, tror jag det tas hand om sig själv. Livet ställer oss för de möten vi behöver, allt sker av i sig själv, om vi hela tiden har den här längtan efter sanningen med oss. Om vi gör det till det viktigaste. Att smälta ihop. Sri Nisargadatta Maharaj sa att det tar tolv år efter ett uppvaknande, innan vi börjar landa i ljuset. Jag möte någon som varit fullt klarvaken i flera år, innan någon stark identifikation kom över honom…. det tar tid. Men om vi bara bär med oss sanningen…”

Jag är så tacksam för alla vackra människor som finns i mitt liv. Alla som öppnar sina dörrar, sina hjärtan och delar upplevelser och närvaro. Jag blir helt rörd när jag tänker på er, varenda en, och det är så vackert att jag nästan vill gråta. Alla dessa möten. Alla dessa möten är anledning nog att ha trasslats in i illusionen; att få uppleva kärleken till det eviga genom någon annans ögon.

Tack, alla ni älskade, ni spegelbilder, ni strålande solar, stjärnor, universa.

Tack.

Ute i verkligheten igen, efter tio dagar innanför de tunna, blå repen som symbolisk avgränsar det isolerade uppordnade sinnesfängelset med världen utanför, som tynar bort, från realitet till minne till avlägsen dröm.

Ute i babylon. Att komma hem. Att ens ha ett hem att komma till… var nog mer chockartat än de tio dagarna i sig. Chockerande stilla i en miljö full av rörelse, människor som springer, och allt jag förmår är att sitta med min stengodstekopp mellan händerna och stirra rakt fram. Va? Är jag ute igen? Men… vad nu? Finns något annat att göra än… ingenting.

Tidigare rinner av som minnen av en dröm, människor frågar mig hur det var, men efter en dag i staden var Vipassana så länge sedan att det knappt är nåbart. Så är det alltid att komma till en ny miljö; det som varit försvinner, som om det aldrig hänt; kvar ett tag är andetagen och pulsen tills även det ger vika för nytt. Men ska hinna få ner lite reflektioner innan minnesbilderna kan få flimra bort bäst de vill, för att ge plats åt /det här/.

… men vad finns att säga? Även om inte bergochdalbanan var lika brant som första gången för några år sedan, även om havet är lugnare, är det alltid en resa, en långdragen tripp som bara kan greppas som i en dröm. Vågor av ilska, strömningar av stillhet, timmar och timmar med ryggen mot ett träd, solen i ansiktet, fågelsång och de första knopparna vågar titta upp. Många soluppgångar över östgötaslätten och vindkraftverken och tjugofem koppar äpplechai. Goenka som tjatar om hur bra dhamma är, hur alla borde ha dhamma, om hur mycket vi lider… är ett starkt minne. All(a sangkaras av) ilska dom dök upp mot den där gubben som sitter och svamlar. Jag tror jag är lite allergisk mot bullshit, och jag vet inte om det är något jag vill bli av med.

Varje kväll är det föredrag. Videoföreläsning för oss som slipper sitta och lyssna på den svenska översättningen. Många delar är bra. Skarp filosofi hur sinnet fungerar, hur delar av medvetandet reagerar på olika sinnesintryck och tankar och känslor; hur uppfattningskedjan går från subtilare till grövre; från uppfattande till igenkännande till värderande till reagerande (sangkara), och hur vi så ofta identifierar oss med den reagerande delen av sinnet, då våra grova medvetanden missar de så subtila tidigare stadien. Det är fint. Men som insnöad i buddhism ägnas kvällsföredragen också så himla mycket åt att berätta för oss hur mycket vi lider, vilket lidande vi skapar för oss själva, att vi måste ta oss ur lidandet, hur mycket lidande det är att leva, att dhamma är enda vägen ut ur lidande, hur ingen annan teknik kan ta oss ur lidandet, och hur mycket vi lider när vi reagerar och… ja, nämnde jag lidande?

Det var en kväll. Kanske sjunde dagen eller så. Goenka hade pratat om att vi måste bryta kedjan av återfödelse och död, annars skulle vi fortsätta lida i all evighet. Hur värdefull den här tiden är. Att vi måste jobba stenhårt för att komma ut ur vårt lidande. Att nu har vi möjligheten, nu när vi är i våra mänskliga kroppar och allt det där svamlet.

Föreläsningen är över (äntligen!).

Stjärnhimlen är kall och klar. Jag avviker från gruppen som är på väg till huset och går in i den lilla skogen. Tittar upp mot stjärnhimlen, som samspelar i synfältet med siluetter av lövlösa trädkronor. Jupiter och Venus står i rak linje i väster, som de starkast lysande stjärnorna på himlen. Jag fryser härligt där jag står insvept i min tunna sjal, och jag tänker — varför skulle jag någonsin vilja bryta denna cykel? Varför skulle jag vilja avsluta den här fantatiska katastrofen / miraklet vi kallar liv?

Och vad finns att bryta? Det som föds och dör är inte jag. Som Momo har jag bara detta liv, och inte ens det här är mitt, lika lite som det liv som tar vid efter detta är mitt. Tidigare liv är lika verkliga som förra veckan — kanske är praktisk, men kan du hitta det någonstans? Kan du ta på det?

Liv är bara medvetande som på något sätt trasslat sig in i en identifikation. Det är sannerligen ett mirakel. Och en katastrof, och de båda sidorna behövs för att göra upplevelsen så magiskt fulländad som den är. Liv är så fantastiskt. Så otroligt. Alldeles för värdefullt för att slösa bort på lidande, eller på att försöka ta sig ur det. Det är här. Det är det här, med precis allt det bjuder.

Någon process började här. Den hade säkert varit i farten länge, men här började den ta form i ord. En pusselbit till föll på plats. Något om befrielse. Jag låter det vila där och berättar om några dagar. Ta hand om er och allt ni håller kärt. Bom!

Våren kommer tillbaka och nomadsjälen börjar vrida på sig där innanför kroppsskalet. Varje morgon väcks jag i min sjukt bekväma säng av att skarpa solstrålar strilar in mot väggen. Ännu en dag flyter förbi. Ännu en dag av stillhet, utan att jag vet var den tar vägen.

Det har varit tyst här en tid. Så många ord har skrivits, talats, men inget som velat delats. Snarare har det skett en inåtgående rörelse, in i tystnaden och ja, stillheten finns här, även mitt i babylon. Även mitt bland siffror och blanketter och samtal till skatteverket… finns tystnaden. Det är fint att göra vad som krävs för att livet ska flyta på i sin enkelhet, men ofta är det inget särskilt allvarligt. Inget att behöva lösa eller ordna eller ligga sömnlös om nätterna för.

Den här ständiga paradoxen. Stillheten att se att inget av det här är mer än en tillfällig strömning, en ögonblicks impuls. Och samtidigt göra allt det där. Bygga, skapa, expandera. Tydligen finner jag ett nöje i det. Det är vackert att skapa. Sandslott och luftslott. Byggs upp av händer och raseras av vågor. Hela den här dansen….

Tänkte egentligen mest titta in och säga hej. Nu ger jag mig av på vipassana igen. Sitta och hålla käften i tio dagar. Nu kanske jag lärt mig att sinnets idéer och planer som dyker upp i tystnaden kanske inte är så viktiga. Att dom inte är värda att störa tomheten genom mitt intresse för dom. Att vad som händer händer, och det oavsett hur mycket sinnet försöker hålla i rodret. Och kanske har jag lärt mig att det visst finns en poäng i att låta sangkaras och vasanas komma upp till ytan och laddas ur. Kanske har jag lärt mig något sen sist. Eller kanske kommer jag åter skolka från meditationerna och balansera på stockar i solen istället. Jag vet inte. Givetvis. Och jag gläder mig i skönheten att inte veta något alls, inte förstå något alls, inte behöva vara något alls.

Hängmattan är nedpackad. Sovsäcken och några filtar. Vägarna, skogen och att inte veta lockar igen.

Vi ses nog där nånstans i evigheten. Bom!

Boka eldshow?

Hur vi möter livet styr hur vi uppfattar det. Verkligheten i sig är bara ett flöde av händelser utan innebörd — vad det betyder och hur vi uppfattar det beror på vilka lager av föreställningar vi lägger på det. På så sätt skapar vi vår egen verklighet, och det är upp till oss om vi upplever den som flow eller som något krångligt med massa hinder.

Det behöver inte vara svårt att orientera sig i den här världen. Oavsett livssituation kan där ändå finnas en känsla av flöde, en stillhet som omger alla historier. Här är några enkla principer för att möta livet på ett enkelt, okrångligt och ärligt sätt. Små saker som gör livet lättare att leva helt enkelt…

1. Tro inte så mycket på dina tankar

Vi tänker så sjukt mycket. Alldeles för mycket känns det ofta som. Tankar kan vara bra. Men dom är uttröttande. Du vet, den där känslan när du ska sova och tankarna snurrar runt runt runt. Eller när vi vaknar på morgonen, *kitchiing* så är tankekarusellen igång igen.

Tänk mindre kanske borde vara ett självklart råd, men hur lätt är det? För de allra flesta av oss har vi inte kontroll över tankarna — vi kan inte bara säga till sinnet att sluta tänka — utan vi dras med av loopen. Att meditera är bra, vistas i naturen eller finna stillheten i alla tankarna, men om det inte sker naturligt kräver det utövande eller träning. Så ett klokare råd är: Tro inte så himla mycket på dina tankar.

Tankar har ingenting med verkligheten att göra. De är bara uttryck av gamla programmeringar, glasögon vi filtrerar det vi upplever med. Tankar skapar historier kring saker som i sig inte har någon innebörd. Tankar projicerar rädslor på det vi möter, eller förväntningar, eller längtan…

Speciellt tankar som innehåller självhat. Begränsande, negativa tankar, som du fått inpräntade sedan livmodern. Varför är jag så…? Att jag alltid ska… ! Men shit, varför… ? Eller självhat som projiceras ut på ”de andra”, som alltså bara är ett uttryck för dig själv. Kan hon inte… ? Varför måste han… ? Jag står inte ut!

Tankarna kan få komma. Men du måste inte tro på dem. Tittar du riktigt noga, känner efter i tanken, varifrån den kommer och vilken energi den bär med sig, så ser du att den inte är sann. Det gäller alla tankar, men de är de begränsande och förminskande tankarna som ställer till det för oss.

2. Var ärlig

Ha för vana att vara ärlig. Det är klart det okej att ljuga ibland; spelet får spela ut sig så som det vill. Men våga vara ärlig. Speciellt i nära relationer. Berätta sanningen, så som du upplever den, utan att blanda in eller lägga till anklaganden eller tvetydligheter. Ta ansvar för dina känslor; se till att du talar ifrån hjärtat, och inte utifrån egot. Var ärlig nog mot dig själv att se skillnaden.

Tar du för vana att vara ärlig mot andra, blir du det också allt mer gentemot dig själv. Förstår du att ingenting har med någon annan att göra, utan att allt sker i dig själv, kan du på riktigt på djupet börja se efter vad som försiggår i ditt inre. Och det är där de riktigt djupa antagandena som skapar alla projiceringar finns

3. Det du ger uppmärksamhet växer sig starkare

Vad händer om du hela tiden fokuserar på dina problem? Verkar de bli mindre? Och vad händer med problemen när du skiter i dem och tar en joggingtur i skogen eller tokdansar några timmar? Var är dom då?

Tänk glada tankar. Le. Känn andetagen strömma in och ut. Tänk på vackra saker. Tänk snälla saker om dig själv och andra. Vad händer med upplevelsen då?

Det du fokuserar på växer sig starkare. Ger du massa uppmärksamhet till tankarna så fortsätter de ha sin dominerande roll i ditt liv. Finner du istället mellanrummet mellan tankarna, eller tystanden bakom och vilar uppmärksamheten där, kommer tankarnas inverkan bli svagare och svagare, allt medan din upplevelse blir mer och mer stilla.

Försöker du ta itu med något i dig? Har du något du känner står ivägen för att du ska kunna vara fri och leva i stillhet? Vad händer när du hela tiden fokuserar på det där problemet? Jo, det blir starkare.

Tankar har ingen makt i sig själv. De måste ha vår uppmärksamhet och vårt medgivande för att kunna betyda något. Vi måste tro dem till sanning. Och ju mer vi ger dem vårt medgivande, desto större makt får de.

4. Allt går över

”why tear your soul apart for something here
one moment, and gone over the next.”
- Rumi

Ibland är det flow och magiskt och världen är helt förträfflig och fantastisk.
Ibland är det grått och trist och babylon och så jävla mycket att göra och jag har inte sett solen på en vecka.
Ibland skriker tankarna och slåss om vår uppmärksamhet.
Ibland är det helt tyst, åtminstone några timmar varje natt, när vi inte ens drömmer.
Ibland lider vi. Ibland njuter vi. Ibland båda på samma gång.

Grejen är. Allt går över. (Allt utom du, faktiskt.) Alla situationer, alla känslor, allting som kommer i den här världen försvinner igen. På så sätt är det inte sån himla stor grej vad som händer. Det har ingen giltlighet förrän vi skapar en historia om det — en tanke som i sig altså inte är sann, och vad det än är så försvinner det lika fort som det uppstår. Vi behöver inte följa med mitt i den kaotiska bergochdalbanan, utan se det uppifrån, hur dalar blir toppar blir dalar blir loopar och går runt runt runt igen.

Vad som händer är alltså inte hela världen. Imorgon händer ändå något nytt och om en vecka minns du inte vad som var så upprörande nu. Om du inte skapar en historia du klamrar dig fast vid, förstås.

5. Släpp taget

Vi har alla massa skit med oss. Sånt där efterhängsamt från barndomen som format hur vi uppfattar världen, människor och oss själva. Sånt som håller oss nere i gyttjan och fast i separation. Låter vi oss styras av de här programmeringarna kommer vi fortsätta halvsova oss genom livet på autopilot.

Kliv upp ur gyttjan. Viss skit måste vi deala med, men det allra mesta går att bara kliva ur. Ser vi att tankarna bara är tankar, och inte sanningar som dikterar verkligheten, så tappar de sin makt över oss. Och problemen, vad är de mer än bara tankar?

Varje småproblem behöver inte tas hand om. Vi blir inte fulländade människor av att gräva i det förflutna och försöka lösa barndomstraumor. Vi blir fulländande genom att inse at vi redan är det, att vilken historia sinnet än skapar, och vilka tankar som än snurrar runt i uppmärksamhetens sfär så är det inte vi. Inget av det där har något med oss att göra. Begränsande tankar är inte mer än vanemönster vi förblindat oss med. Vi kan släppa taget om dem lika lätt som vi släpper taget om en förbipasserande vindpust.

6. Dela med dig

Le när du vill le. Skratta mycket. Håll inte tillbaka dig för något. Lyssna inte på dom som är tråkiga. Dela med dig av det du tycker är vackert. De runt dig är också du. Djuren, träden, skogen, solen, stjärnorna är också du. Vi drömmer fram allt det här, varje unik drömvärld där vi agerar drömkaraktärer åt varandra. Vill du leva i glädje och kärlek — sänd ut glädje och kärlek.

Vi skapar världen genom våra projiceringar. Det är du som bestämmer vilken värld du lever du. Om du envisas med att tro på dina tankar, tro åtminstone på något vackert, enkelt, omvårdande som tar hand om dig. Och om du inte tror på dina tankar… grattis. Välkommen hem.

PS. Min reflexologilärare har börjat blogga. Klart läsvärt om reflexolog, zonterapi, näring och hälsa!

? tankar, ego, problem, flow, enkelhet, liv, medvetande

Kropparna är ingenting vi har. De är inte våra. Detsamma gäller egot. Jag och mitt ego. Som om det vore något substantiellt, något som finns där, en djävul på axeln som viskar i vårt öra, eller en gnällig fyraåring inne i vårt huvud. Men egot har lika sann substans som kroppen eller nuet. Det är ingenting som bara finns där, som vi drabbats av och måste frigöra oss från, eller vad vi nu kan få för oss. Vi måste skapa det hela tiden, upprätthålla det genom våra handlingar, och genom att tro på illusionen vi skapar. Ego (separation) är alltså ett verb, snarare än ett substantiv.

Känslan av separation är något vi måste skapa hela tiden. För vad händer när vi slutar skapa, slutar upprätthålla, slutar tro. Vad händer om vi bara släpper taget om en idé. Vad finns kvar?

Det naturliga stadiet kräver ingenting för att upprätthållas. Inga idéer som måste tros på, ingenting som måste göras eller utföras. Det är helt enkelt vad som är kvar när alla lager av görande faller bort. Och det enda som faktiskt är verkligt. Det behövs ingen fantasi för att skapa det. Det behövs inte upprätthållas. Det är opåverkbart av förflutet eller framtid, och finns inte ens i något nu som vi försöker klämma in däremellan. Det är inget svårt, komplicerat eller mystiskt. Det är ingenting som kan uppnås eller finnas eller väckas. Det är bara… tja, se efter själv. Vad händer om du slutar mata separationen med uppmärksamhet?

Det jag är är inte den här kroppen, eller den här idén om en Momo. Kroppen är inte min, identiteten inte min, tankarna inte mina — hur skulle något kunna vara mitt?

Jag har ingenting. Inte ens till låns. Ändå, på något mirakulöst sätt, får jag följa med i dansen. Genom kroppen får jag uppleva sådan tacksamhet, över att få vara här, och uppleva. Jag kan inte sätta fingret på det just nu, i denna stilla men energiska natt när kroppen ville göra något annat än att sova, men tiden här är så flyktig, så kort, att jag inte kan vara annat än så enormt tacksam inför mysteriet. Vad jag vet kan det ta slut imorgon. Kroppen kan somna in i den underbara djupsömnen, och aldrig vakna upp ur den igen. Hela jagkänslan som på något sätt är bunden till upplevelsen försvinner och resan ner i samsara kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Vi kan dö när som helst. Döden följer oss i varje steg, och när vi minst anar det knackar han oss på axeln med sitt beniga finger och inga schackspel i världen kan rädda oss. Om vi förstår, verkligen förstår, att varje dag är en bra dag att dö, hur kan vi då slösa bort det här livet på trivialiteter? Vill du sitta och titta på TV i väntan på döden, distrahera dig och låtsas om att Han inte hinner ikapp dig?

Din klocka tickar.
Varje andetag är ett andetag närmare döden.
Tick. Tack. Tick. Tack. Tick. Tack. Tack. Tack.

Tycker du livet är grått och trist?
Hur skulle det vara om du visste att du skulle dö imorgon?
Vad skulle du göra?

Varför gör du det inte nu?

Du har ett liv på dig. Det här. Sen är det slut. Vill du se tillbaka på ditt liv i dödsögonblicket, hur du hängde i dödens väntrum och läste skvallertidiningar, sneglade ångestfyllt på klockan men vände genast blad för att läsa om den senaste bullshiten i världen. Döden stämde möte med dig redan vid födseln. Varje minut är en minut till låns. Den är inte din, men på något sätt har du undsluppit döden och fått uppleva den. Och nu sitter du i väntrummet, med andan i halsen och en ångestklump i magen, som en paralyserande tandläkarskräck.

Döden och livet går hand i hand. Det är samma sak; ger och tar, föds och dör. Försök undvika döden, och du försöker undvika livet. Bli vän med livet, och du blir vän med döden. Blir du medveten om hur dödlig du är, blir du också medveten om hur levande du är.

Det är så fånigt på något sätt, men vi tycks inte uppskatta något förrän vi inser hur förgängligt det är. När det är mitt framför våra ögon tar vi det för givet. Som om vi lever i illusionen att det varar för evigt.

Inser du att du ska dö, så kommer tacksamheten och smälter rädslans fasader. Låt hela förgängligheten rinna mellan fingrarna, genom kroppen du inte ens har till låns.

Ingenting är ditt, inte ens ditt namn.
I dödens blick finns nyckeln till att våga.
Du kan göra precis vad som helst.
Det finns inga ursäkter längre.
Följ impulser och drömmar. Våga dansa med livet!
Ingenting är ändå ditt.
Så vad har du att förlora?

Mantrameditation är ett effektivt sätt att nå upplysning, genom att helt fokusera på de uråldriga stavelserna och vibrationerna de burit med sig sedan sanskrit var på modet för fem-nånting tusen år sedan och alla var heliga gurus som hängde på bergstoppar.

Grejen är att fokusera uteslutande på ett mantra och upprepa det tills man smälter samman med det och genom det transcenderar illusionen om det falska egot; identifikationen med våra kroppar.

I dagens facebookstinna tidsbundna värld kan det dock vara svårt att hålla sitt mantra i sinnet dygnet runt. Det är så mycket annat som distraherar oss; vi måste gå till jobbet, kolla in fejjan, gå på yogaklassen, twittra, hålla oss uppdaterade med det senaste skvallret, för att inte tala om det nya yogamodet och de senaste kristallerna. Därför har vi, av en slump (by the grace of Shiva), funnit en ny och otroligt effektiv direktväg till nirvana som passar utmärkt till dagens stressade tempo.

Ju mer vi upprepar vårt mantra, desto bättre. Att säga det tusen gånger om dagen är bättre än att säga det tio. Att säga det högt är effektivare än att recitera det tyst. Skriker vi det i megafon blir effekten säkert förstärkt med decibelstyrkan, men jag har inte provat.

Men varför gå den långa vägen? Varför hålla på och kämpa och slösa massa värdefull tid på att upprepa ett mantra? Turbotweaka din väg till upplysningen med Turbo Tweak™-metoden. Den är helt naturlig, godkänd av Indiska gurus och alla kan lära sig den på mindre än en minut. Och dessutom ger jag den till er, helt gratis. Nu ska jag berätta hur den går till:

Sätt dig ner. Se till att ryggen är rak, så kundalinin kan flöda fritt. Det här är inte kundalinimeditation, men i ögonblicket av upplysning kan alla energier du hållit tillbaka och stängt in explodera ut så att du kan leva ut till din sanna potential. Se också till att andas djupt med magen och att diafragman är avslappnad. Sedan sjunker du in i ditt mantra; det kan vara vilket som helst som kommit till dig, men jag har funnit det effektivare om det börjar med Om (eller Aum), eftersom det i sig innefattar hela universums skapelse i en enda stavelse. Som exempel tar vi om nama shivay.

När du har sjunkit in till ditt transcendentala medvetandetillstånd och är kontakt med ditt högre jag är det dags att börja processen. Säg orden nedan, högt och med känsla inför dig själv. Du måste verkligen tro på varje ord och ha hjärtat öppet och ödmjukt inför processen, utan förutfattade meningar som blockerar upplevelsen. Kom ihåg att grundprincipen är – ju mer vi är med ett mantra, desto effektivare. Så här lyder de magiska orden, som tar dig direkt ut ur den här illusionen. The direct path to enlightenment – TurboTweaked™. Så här lyder de magiska orden:

Om namah shivay tio tusen gånger mer än någon någonsin kan säga, stjärnstopp.

Det var det. Så enkelt. Det verkar simpelt, men är enormt kraftfullt och kommer garanterat leda till ögonblicklig upplysning. Använder du dubbla radband förstärker du effekten. Lycka till!

Gång på gång finner jag mig omgiven av sprirituella klyshor och ser reaktioner börja ta form. Det är inget fel på spiritualitet. Egentligen. Det är lika fint som att plocka kottar, eller knyta skorna. Men bullshitdetektorn ljuder så högt att hela huvudet buzzas sönder och min reaktion är att vilja skrika rakt ut. MEN SER NI INTE VILKEN BULLSHIT DET ÄR!?

Nåja. Inte riktigt så.
Men så här:
All den här hittepåspiritualiteten. We’re all gonna rise as one. Vi är i en förändring och kommer alla nå en högre energinivå. Meditera för fred, använd attraktionslagen för att skapa förändring i världen. Fånga dagen. Eller allt icke-dualistiskt advaitatrams, ”cappuchinoupplysning”, intellektuella insikter som inte förkroppsligats, och där det inte finns något intresse av att förkroppsliga dem. Ahh, eller varför inte ta ta allt som är spirituellt och klumpa ihop det. 2012 och DNA och UFO’s och jag vet inte vad. Då kan det låta typ såhär:

Tut tut tut tut tut tut tut tut låter bullshitdetektorn. (Notera ”requires expansion of our existing beliefs” …)

Det är inget fel med spiritualitet. Men syftet är inte, och har aldrig varit, att ”vakna upp”. Tvärt om. Det handlar om att sova gott. Om att döva sin existensiella ångest, hopplösheten och paniken över att finnas till som människa.

Den där hopplösheten, som ligger där djupt begravd någonstans, över att världen är på väg åt helvete, och hur mycket vi än kämpar ligger det inte i våra händer. Hopplösheten över att det finns så mycket grymhet och lidande på alla nivåer av det mänskliga varat. Vi krigar, dödar och våldtar varandra på grund av ideer och åsikter. 450 miljarder djur slaktas varje år för att bli mat. Inte ens på lokal nivå kan vi hålla sams; hur många relationer bygger inte på rädslor och bristande kommunikation?

Samma existensiella panik kan ligga och lura i känslan av att något är jävligt fel, att allt bara är illusoriska luftslott, gemensamma lögner vi alla lyckas tro på, genom att bygga våra egna rigida versioner av dem. Kanske vänder vi paniken mot känslorna, den ångesten över att bara finnas till som människa (må vara uppdiktat eller inte); det är tungt att vara någon, med historia och problem och taskig barndom och allt det där. Vad är att sträva mot att släppa identifikationen med det där jaget, om inte en desperat reaktion mot den där ångesten? Den där djupa, jävla rädslan, som håller fast oss i vilken skit som helst, för djupt, innerst innerst inne, så är vi så rädda för att inte finnas. Vad gör vi när vi inte längre kan knuffa bort den?

Nu målar jag upp en mörk bild här, men jag vill tydliggöra en poäng. Det här mörkret är ingenting vi nödvändigtvis är i kontakt med. Vi gör ju såklart allting vi kan för att skjuta undan det. För att slippa möta vår egen existensiella rädsla.

Och vad är en effektivare distraktion mot det där svarta hålet, än spiritualitet? Vi kan bygga upp lull-lull-sagor om att vi är på väg in i något finare, vi kan hitta på historier om varför vi finns på den här jorden — hitta på svar till alla frågor som uppstår i tomheten, och vi kan nöja oss med det. För att det tar oss bort från ångesten. Remedies against panic. *

Denna egoinducerade spiritualitet är således inget annat än förtäckt rädsla. I vilken position egot än sätter sig, hur fint det än verkar, hur mycket prat det än är om växande, transcenderande; hur fina regnsbågshistorier vi än bygger upp, så blinkar det rött och låter tut tut tut tut tut tut tut (mm, precis så monotont låter larmet. Det blir rätt tjatigt i längden.). Det luktar ego. Det luktar rädsla. Rädslan för att inte finnas till, som håller oss så sysselsatta.

Det är okej. Rädsla styr så sjukt mycket av våra beteenden, och vi är inte ens medvetna om det. För rädsla och okunskap går hand i hand — vi vågar inte ens se. Vågar inte röra vid det, höra det, lukta på det eller kasta oss ut i det. Och vi famlar desperat efter sätt att hantera rädslan, på ett så tidigt plan att vi inte sjävla är medvetna om det.

Det är inget fel, något av det här. Vi har alla våra sätt att möta tomrummet, om det så är fly det, kasta oss in i det, ignorera det, uppgå i det… Men nu tror jag jag förstår varför bullshitdetektorn ljuder så högt av all slentrianspiritualitet jag tycks springa på överallt.

Förklädd rädsla, i formen av något vackert.
Som vi så desperat försöker tro till existens.
Bara vi tror på något hårt nog, så blir det sant, aight?

Vi har ingen anledning att lura någon annan än oss själva. Och det verkar som vi trivs himla bra med att sova, om vi bara hittar en historia vi passar in i. Happs. Nu har Momoidentiteten fått säga sitt. Sov gott, fina vänner. Vi ses i drömmen…