Hur vi möter livet styr hur vi uppfattar det. Verkligheten i sig är bara ett flöde av händelser utan innebörd — vad det betyder och hur vi uppfattar det beror på vilka lager av föreställningar vi lägger på det. På så sätt skapar vi vår egen verklighet, och det är upp till oss om vi upplever den som flow eller som något krångligt med massa hinder.

Det behöver inte vara svårt att orientera sig i den här världen. Oavsett livssituation kan där ändå finnas en känsla av flöde, en stillhet som omger alla historier. Här är några enkla principer för att möta livet på ett enkelt, okrångligt och ärligt sätt. Små saker som gör livet lättare att leva helt enkelt…

1. Tro inte så mycket på dina tankar

Vi tänker så sjukt mycket. Alldeles för mycket känns det ofta som. Tankar kan vara bra. Men dom är uttröttande. Du vet, den där känslan när du ska sova och tankarna snurrar runt runt runt. Eller när vi vaknar på morgonen, *kitchiing* så är tankekarusellen igång igen.

Tänk mindre kanske borde vara ett självklart råd, men hur lätt är det? För de allra flesta av oss har vi inte kontroll över tankarna — vi kan inte bara säga till sinnet att sluta tänka — utan vi dras med av loopen. Att meditera är bra, vistas i naturen eller finna stillheten i alla tankarna, men om det inte sker naturligt kräver det utövande eller träning. Så ett klokare råd är: Tro inte så himla mycket på dina tankar.

Tankar har ingenting med verkligheten att göra. De är bara uttryck av gamla programmeringar, glasögon vi filtrerar det vi upplever med. Tankar skapar historier kring saker som i sig inte har någon innebörd. Tankar projicerar rädslor på det vi möter, eller förväntningar, eller längtan…

Speciellt tankar som innehåller självhat. Begränsande, negativa tankar, som du fått inpräntade sedan livmodern. Varför är jag så…? Att jag alltid ska… ! Men shit, varför… ? Eller självhat som projiceras ut på ”de andra”, som alltså bara är ett uttryck för dig själv. Kan hon inte… ? Varför måste han… ? Jag står inte ut!

Tankarna kan få komma. Men du måste inte tro på dem. Tittar du riktigt noga, känner efter i tanken, varifrån den kommer och vilken energi den bär med sig, så ser du att den inte är sann. Det gäller alla tankar, men de är de begränsande och förminskande tankarna som ställer till det för oss.

2. Var ärlig

Ha för vana att vara ärlig. Det är klart det okej att ljuga ibland; spelet får spela ut sig så som det vill. Men våga vara ärlig. Speciellt i nära relationer. Berätta sanningen, så som du upplever den, utan att blanda in eller lägga till anklaganden eller tvetydligheter. Ta ansvar för dina känslor; se till att du talar ifrån hjärtat, och inte utifrån egot. Var ärlig nog mot dig själv att se skillnaden.

Tar du för vana att vara ärlig mot andra, blir du det också allt mer gentemot dig själv. Förstår du att ingenting har med någon annan att göra, utan att allt sker i dig själv, kan du på riktigt på djupet börja se efter vad som försiggår i ditt inre. Och det är där de riktigt djupa antagandena som skapar alla projiceringar finns

3. Det du ger uppmärksamhet växer sig starkare

Vad händer om du hela tiden fokuserar på dina problem? Verkar de bli mindre? Och vad händer med problemen när du skiter i dem och tar en joggingtur i skogen eller tokdansar några timmar? Var är dom då?

Tänk glada tankar. Le. Känn andetagen strömma in och ut. Tänk på vackra saker. Tänk snälla saker om dig själv och andra. Vad händer med upplevelsen då?

Det du fokuserar på växer sig starkare. Ger du massa uppmärksamhet till tankarna så fortsätter de ha sin dominerande roll i ditt liv. Finner du istället mellanrummet mellan tankarna, eller tystanden bakom och vilar uppmärksamheten där, kommer tankarnas inverkan bli svagare och svagare, allt medan din upplevelse blir mer och mer stilla.

Försöker du ta itu med något i dig? Har du något du känner står ivägen för att du ska kunna vara fri och leva i stillhet? Vad händer när du hela tiden fokuserar på det där problemet? Jo, det blir starkare.

Tankar har ingen makt i sig själv. De måste ha vår uppmärksamhet och vårt medgivande för att kunna betyda något. Vi måste tro dem till sanning. Och ju mer vi ger dem vårt medgivande, desto större makt får de.

4. Allt går över

”why tear your soul apart for something here
one moment, and gone over the next.”
- Rumi

Ibland är det flow och magiskt och världen är helt förträfflig och fantastisk.
Ibland är det grått och trist och babylon och så jävla mycket att göra och jag har inte sett solen på en vecka.
Ibland skriker tankarna och slåss om vår uppmärksamhet.
Ibland är det helt tyst, åtminstone några timmar varje natt, när vi inte ens drömmer.
Ibland lider vi. Ibland njuter vi. Ibland båda på samma gång.

Grejen är. Allt går över. (Allt utom du, faktiskt.) Alla situationer, alla känslor, allting som kommer i den här världen försvinner igen. På så sätt är det inte sån himla stor grej vad som händer. Det har ingen giltlighet förrän vi skapar en historia om det — en tanke som i sig altså inte är sann, och vad det än är så försvinner det lika fort som det uppstår. Vi behöver inte följa med mitt i den kaotiska bergochdalbanan, utan se det uppifrån, hur dalar blir toppar blir dalar blir loopar och går runt runt runt igen.

Vad som händer är alltså inte hela världen. Imorgon händer ändå något nytt och om en vecka minns du inte vad som var så upprörande nu. Om du inte skapar en historia du klamrar dig fast vid, förstås.

5. Släpp taget

Vi har alla massa skit med oss. Sånt där efterhängsamt från barndomen som format hur vi uppfattar världen, människor och oss själva. Sånt som håller oss nere i gyttjan och fast i separation. Låter vi oss styras av de här programmeringarna kommer vi fortsätta halvsova oss genom livet på autopilot.

Kliv upp ur gyttjan. Viss skit måste vi deala med, men det allra mesta går att bara kliva ur. Ser vi att tankarna bara är tankar, och inte sanningar som dikterar verkligheten, så tappar de sin makt över oss. Och problemen, vad är de mer än bara tankar?

Varje småproblem behöver inte tas hand om. Vi blir inte fulländade människor av att gräva i det förflutna och försöka lösa barndomstraumor. Vi blir fulländande genom att inse at vi redan är det, att vilken historia sinnet än skapar, och vilka tankar som än snurrar runt i uppmärksamhetens sfär så är det inte vi. Inget av det där har något med oss att göra. Begränsande tankar är inte mer än vanemönster vi förblindat oss med. Vi kan släppa taget om dem lika lätt som vi släpper taget om en förbipasserande vindpust.

6. Dela med dig

Le när du vill le. Skratta mycket. Håll inte tillbaka dig för något. Lyssna inte på dom som är tråkiga. Dela med dig av det du tycker är vackert. De runt dig är också du. Djuren, träden, skogen, solen, stjärnorna är också du. Vi drömmer fram allt det här, varje unik drömvärld där vi agerar drömkaraktärer åt varandra. Vill du leva i glädje och kärlek — sänd ut glädje och kärlek.

Vi skapar världen genom våra projiceringar. Det är du som bestämmer vilken värld du lever du. Om du envisas med att tro på dina tankar, tro åtminstone på något vackert, enkelt, omvårdande som tar hand om dig. Och om du inte tror på dina tankar… grattis. Välkommen hem.

PS. Min reflexologilärare har börjat blogga. Klart läsvärt om reflexolog, zonterapi, näring och hälsa!

? tankar, ego, problem, flow, enkelhet, liv, medvetande

Kropparna är ingenting vi har. De är inte våra. Detsamma gäller egot. Jag och mitt ego. Som om det vore något substantiellt, något som finns där, en djävul på axeln som viskar i vårt öra, eller en gnällig fyraåring inne i vårt huvud. Men egot har lika sann substans som kroppen eller nuet. Det är ingenting som bara finns där, som vi drabbats av och måste frigöra oss från, eller vad vi nu kan få för oss. Vi måste skapa det hela tiden, upprätthålla det genom våra handlingar, och genom att tro på illusionen vi skapar. Ego (separation) är alltså ett verb, snarare än ett substantiv.

Känslan av separation är något vi måste skapa hela tiden. För vad händer när vi slutar skapa, slutar upprätthålla, slutar tro. Vad händer om vi bara släpper taget om en idé. Vad finns kvar?

Det naturliga stadiet kräver ingenting för att upprätthållas. Inga idéer som måste tros på, ingenting som måste göras eller utföras. Det är helt enkelt vad som är kvar när alla lager av görande faller bort. Och det enda som faktiskt är verkligt. Det behövs ingen fantasi för att skapa det. Det behövs inte upprätthållas. Det är opåverkbart av förflutet eller framtid, och finns inte ens i något nu som vi försöker klämma in däremellan. Det är inget svårt, komplicerat eller mystiskt. Det är ingenting som kan uppnås eller finnas eller väckas. Det är bara… tja, se efter själv. Vad händer om du slutar mata separationen med uppmärksamhet?

Det jag är är inte den här kroppen, eller den här idén om en Momo. Kroppen är inte min, identiteten inte min, tankarna inte mina — hur skulle något kunna vara mitt?

Jag har ingenting. Inte ens till låns. Ändå, på något mirakulöst sätt, får jag följa med i dansen. Genom kroppen får jag uppleva sådan tacksamhet, över att få vara här, och uppleva. Jag kan inte sätta fingret på det just nu, i denna stilla men energiska natt när kroppen ville göra något annat än att sova, men tiden här är så flyktig, så kort, att jag inte kan vara annat än så enormt tacksam inför mysteriet. Vad jag vet kan det ta slut imorgon. Kroppen kan somna in i den underbara djupsömnen, och aldrig vakna upp ur den igen. Hela jagkänslan som på något sätt är bunden till upplevelsen försvinner och resan ner i samsara kan ta slut vilket ögonblick som helst.

Vi kan dö när som helst. Döden följer oss i varje steg, och när vi minst anar det knackar han oss på axeln med sitt beniga finger och inga schackspel i världen kan rädda oss. Om vi förstår, verkligen förstår, att varje dag är en bra dag att dö, hur kan vi då slösa bort det här livet på trivialiteter? Vill du sitta och titta på TV i väntan på döden, distrahera dig och låtsas om att Han inte hinner ikapp dig?

Din klocka tickar.
Varje andetag är ett andetag närmare döden.
Tick. Tack. Tick. Tack. Tick. Tack. Tack. Tack.

Tycker du livet är grått och trist?
Hur skulle det vara om du visste att du skulle dö imorgon?
Vad skulle du göra?

Varför gör du det inte nu?

Du har ett liv på dig. Det här. Sen är det slut. Vill du se tillbaka på ditt liv i dödsögonblicket, hur du hängde i dödens väntrum och läste skvallertidiningar, sneglade ångestfyllt på klockan men vände genast blad för att läsa om den senaste bullshiten i världen. Döden stämde möte med dig redan vid födseln. Varje minut är en minut till låns. Den är inte din, men på något sätt har du undsluppit döden och fått uppleva den. Och nu sitter du i väntrummet, med andan i halsen och en ångestklump i magen, som en paralyserande tandläkarskräck.

Döden och livet går hand i hand. Det är samma sak; ger och tar, föds och dör. Försök undvika döden, och du försöker undvika livet. Bli vän med livet, och du blir vän med döden. Blir du medveten om hur dödlig du är, blir du också medveten om hur levande du är.

Det är så fånigt på något sätt, men vi tycks inte uppskatta något förrän vi inser hur förgängligt det är. När det är mitt framför våra ögon tar vi det för givet. Som om vi lever i illusionen att det varar för evigt.

Inser du att du ska dö, så kommer tacksamheten och smälter rädslans fasader. Låt hela förgängligheten rinna mellan fingrarna, genom kroppen du inte ens har till låns.

Ingenting är ditt, inte ens ditt namn.
I dödens blick finns nyckeln till att våga.
Du kan göra precis vad som helst.
Det finns inga ursäkter längre.
Följ impulser och drömmar. Våga dansa med livet!
Ingenting är ändå ditt.
Så vad har du att förlora?

Mantrameditation är ett effektivt sätt att nå upplysning, genom att helt fokusera på de uråldriga stavelserna och vibrationerna de burit med sig sedan sanskrit var på modet för fem-nånting tusen år sedan och alla var heliga gurus som hängde på bergstoppar.

Grejen är att fokusera uteslutande på ett mantra och upprepa det tills man smälter samman med det och genom det transcenderar illusionen om det falska egot; identifikationen med våra kroppar.

I dagens facebookstinna tidsbundna värld kan det dock vara svårt att hålla sitt mantra i sinnet dygnet runt. Det är så mycket annat som distraherar oss; vi måste gå till jobbet, kolla in fejjan, gå på yogaklassen, twittra, hålla oss uppdaterade med det senaste skvallret, för att inte tala om det nya yogamodet och de senaste kristallerna. Därför har vi, av en slump (by the grace of Shiva), funnit en ny och otroligt effektiv direktväg till nirvana som passar utmärkt till dagens stressade tempo.

Ju mer vi upprepar vårt mantra, desto bättre. Att säga det tusen gånger om dagen är bättre än att säga det tio. Att säga det högt är effektivare än att recitera det tyst. Skriker vi det i megafon blir effekten säkert förstärkt med decibelstyrkan, men jag har inte provat.

Men varför gå den långa vägen? Varför hålla på och kämpa och slösa massa värdefull tid på att upprepa ett mantra? Turbotweaka din väg till upplysningen med Turbo Tweak™-metoden. Den är helt naturlig, godkänd av Indiska gurus och alla kan lära sig den på mindre än en minut. Och dessutom ger jag den till er, helt gratis. Nu ska jag berätta hur den går till:

Sätt dig ner. Se till att ryggen är rak, så kundalinin kan flöda fritt. Det här är inte kundalinimeditation, men i ögonblicket av upplysning kan alla energier du hållit tillbaka och stängt in explodera ut så att du kan leva ut till din sanna potential. Se också till att andas djupt med magen och att diafragman är avslappnad. Sedan sjunker du in i ditt mantra; det kan vara vilket som helst som kommit till dig, men jag har funnit det effektivare om det börjar med Om (eller Aum), eftersom det i sig innefattar hela universums skapelse i en enda stavelse. Som exempel tar vi om nama shivay.

När du har sjunkit in till ditt transcendentala medvetandetillstånd och är kontakt med ditt högre jag är det dags att börja processen. Säg orden nedan, högt och med känsla inför dig själv. Du måste verkligen tro på varje ord och ha hjärtat öppet och ödmjukt inför processen, utan förutfattade meningar som blockerar upplevelsen. Kom ihåg att grundprincipen är – ju mer vi är med ett mantra, desto effektivare. Så här lyder de magiska orden, som tar dig direkt ut ur den här illusionen. The direct path to enlightenment – TurboTweaked™. Så här lyder de magiska orden:

Om namah shivay tio tusen gånger mer än någon någonsin kan säga, stjärnstopp.

Det var det. Så enkelt. Det verkar simpelt, men är enormt kraftfullt och kommer garanterat leda till ögonblicklig upplysning. Använder du dubbla radband förstärker du effekten. Lycka till!

Gång på gång finner jag mig omgiven av sprirituella klyshor och ser reaktioner börja ta form. Det är inget fel på spiritualitet. Egentligen. Det är lika fint som att plocka kottar, eller knyta skorna. Men bullshitdetektorn ljuder så högt att hela huvudet buzzas sönder och min reaktion är att vilja skrika rakt ut. MEN SER NI INTE VILKEN BULLSHIT DET ÄR!?

Nåja. Inte riktigt så.
Men så här:
All den här hittepåspiritualiteten. We’re all gonna rise as one. Vi är i en förändring och kommer alla nå en högre energinivå. Meditera för fred, använd attraktionslagen för att skapa förändring i världen. Fånga dagen. Eller allt icke-dualistiskt advaitatrams, ”cappuchinoupplysning”, intellektuella insikter som inte förkroppsligats, och där det inte finns något intresse av att förkroppsliga dem. Ahh, eller varför inte ta ta allt som är spirituellt och klumpa ihop det. 2012 och DNA och UFO’s och jag vet inte vad. Då kan det låta typ såhär:

Tut tut tut tut tut tut tut tut låter bullshitdetektorn. (Notera ”requires expansion of our existing beliefs” …)

Det är inget fel med spiritualitet. Men syftet är inte, och har aldrig varit, att ”vakna upp”. Tvärt om. Det handlar om att sova gott. Om att döva sin existensiella ångest, hopplösheten och paniken över att finnas till som människa.

Den där hopplösheten, som ligger där djupt begravd någonstans, över att världen är på väg åt helvete, och hur mycket vi än kämpar ligger det inte i våra händer. Hopplösheten över att det finns så mycket grymhet och lidande på alla nivåer av det mänskliga varat. Vi krigar, dödar och våldtar varandra på grund av ideer och åsikter. 450 miljarder djur slaktas varje år för att bli mat. Inte ens på lokal nivå kan vi hålla sams; hur många relationer bygger inte på rädslor och bristande kommunikation?

Samma existensiella panik kan ligga och lura i känslan av att något är jävligt fel, att allt bara är illusoriska luftslott, gemensamma lögner vi alla lyckas tro på, genom att bygga våra egna rigida versioner av dem. Kanske vänder vi paniken mot känslorna, den ångesten över att bara finnas till som människa (må vara uppdiktat eller inte); det är tungt att vara någon, med historia och problem och taskig barndom och allt det där. Vad är att sträva mot att släppa identifikationen med det där jaget, om inte en desperat reaktion mot den där ångesten? Den där djupa, jävla rädslan, som håller fast oss i vilken skit som helst, för djupt, innerst innerst inne, så är vi så rädda för att inte finnas. Vad gör vi när vi inte längre kan knuffa bort den?

Nu målar jag upp en mörk bild här, men jag vill tydliggöra en poäng. Det här mörkret är ingenting vi nödvändigtvis är i kontakt med. Vi gör ju såklart allting vi kan för att skjuta undan det. För att slippa möta vår egen existensiella rädsla.

Och vad är en effektivare distraktion mot det där svarta hålet, än spiritualitet? Vi kan bygga upp lull-lull-sagor om att vi är på väg in i något finare, vi kan hitta på historier om varför vi finns på den här jorden — hitta på svar till alla frågor som uppstår i tomheten, och vi kan nöja oss med det. För att det tar oss bort från ångesten. Remedies against panic. *

Denna egoinducerade spiritualitet är således inget annat än förtäckt rädsla. I vilken position egot än sätter sig, hur fint det än verkar, hur mycket prat det än är om växande, transcenderande; hur fina regnsbågshistorier vi än bygger upp, så blinkar det rött och låter tut tut tut tut tut tut tut (mm, precis så monotont låter larmet. Det blir rätt tjatigt i längden.). Det luktar ego. Det luktar rädsla. Rädslan för att inte finnas till, som håller oss så sysselsatta.

Det är okej. Rädsla styr så sjukt mycket av våra beteenden, och vi är inte ens medvetna om det. För rädsla och okunskap går hand i hand — vi vågar inte ens se. Vågar inte röra vid det, höra det, lukta på det eller kasta oss ut i det. Och vi famlar desperat efter sätt att hantera rädslan, på ett så tidigt plan att vi inte sjävla är medvetna om det.

Det är inget fel, något av det här. Vi har alla våra sätt att möta tomrummet, om det så är fly det, kasta oss in i det, ignorera det, uppgå i det… Men nu tror jag jag förstår varför bullshitdetektorn ljuder så högt av all slentrianspiritualitet jag tycks springa på överallt.

Förklädd rädsla, i formen av något vackert.
Som vi så desperat försöker tro till existens.
Bara vi tror på något hårt nog, så blir det sant, aight?

Vi har ingen anledning att lura någon annan än oss själva. Och det verkar som vi trivs himla bra med att sova, om vi bara hittar en historia vi passar in i. Happs. Nu har Momoidentiteten fått säga sitt. Sov gott, fina vänner. Vi ses i drömmen…

Svårare än så är det inte.

Det finns en naturlig handling i varje situation. Och det är ändå inte vi som handlar, så det är ingen ansträngning att göra rätt val. Om vi bara låter allt det där surret släppa taget om oss.

I handlingen har vi ett val. Åtminstone kan det verka så. Vi kan alltid välja om vi ska följa vår rädsla, som blockerar det naturliga flödet, eller vara modiga att göra det vi vet är rätt. Vi väljer i ögonblicket, men vad vi än gör är det oundvikligt. Efteråt finns ingen möjlighet att något annat kunde ha hänt, än det som hände. På så sätt är allt som det ska. För det kan omöjligen vara på något annat sätt än precis så som det är. Vår vilja är fri, men resultatet är inte upp till oss.

Vad händer om vi struntar i de där tankarna att vi kanske borde, och vad den och den ska tycka? Om vi följer vårt eget flöde, hela tiden, och ser igenom självcentrerade begär när de dyker upp? Vad händer om vi slutar haka upp oss på idéer om hur livet ska levas eller saker ska göras?
Vi låter andras idéer som är påpackade på oss släppa taget? Släpper taget om ”jag”. Bara programmeringar i den omedvetna betingade rörelsen.

*

Det kan hända att våra naturliga mönster skiljer sig mycket från hur vi är vana vid att agera. Det kan hända att vi kanske hela livet agerat utefter andras förväntningar, andras tankar, utifrån hänsyn till någon annan.

Hur skulle det vara, om det inte fanns någon annan?

…

Det är ingen hemma hos dig heller.

Den där rösten…

Vem hör den?

Vem ser reaktionerna?

…

Kan det finnas något annat ‘vem’?

*

Jag upplever världen som strömningar.
Strömningar i naturens cykler.
I politik, i människors inre.
Paradigm avlöses av paradigm.

Upplevelsen förändras hela tiden,
tar olika riktningar, vänder.
Hösten förskjuts.
Det blir några grader varmare.
Tills nästa istid tar över.

Människans historia är så otroligt kort på den här jorden. Liv har spirat i miljoner år på den här planeten. En planet i ett enormt universum, som i sig bara är en aspekt, en del av en historia. En historia som behöver oss för att berättas och bli solid.

Bara historia…

Vi är inte skilda den här planeten. Vi är inte skilda den här naturen. Allt det här är Jag, alla tider, alla åldrar.

Människans korta korta korta tid här på jorden… vi kan dö ut i morgon, eller om hundra år, eller om några miljarder när universum imploderar eller exploderar igen. Den stora vågen, där tiden föds, första ögonblicke… också bara en puls…. strömningar… vågor…

…

Att ta ett steg tillbaka, och få lite perspektiv, i vilken situation som helst, gör att vi ser den klarare.
Och att ta det sista steget tillbaka… ser vilket fragment av en vågkrusning jordelivet är.

Och hur enormt havet är.

…

Det är havet vi är.
Inte tumultet i vågkrusningen.

Vi kan inte drunkna,
för vi är havet,
och det kan inte drunkna i sig själv.

Vilka sidor av varat undviker du? Vad för shit blundar du för? Vad hindrar dig från att se klart? Vad är det för gömda vråer du inte letat igenom, som håller dig kvar i identifikation?

Du gör inte det här för någon annan än dig själv. Du lurar ingen annan.

Hur mycket kostar det dig att vara ärlig?

Vad händer om det är okej att inte veta?
Vågar du låta livet spela ut sig självt?
Vågar du uppleva allt som läggs ut för din väg utan att skapa någon som kan kämpa emot?

Vad är du rädd för att förlora? (Vad kan du någonsin förlora?)
Vågar du släppa taget? (Finns något tag att släppa?)
Kan du?
Vill du?
När?Kan du?
Vill du?
När?
Kan du?
Vill du?
När?
Kan du?
Vill du?
Vem?

…

Vågar du se, hur jävla ont det än gör?
Vad händer om du gör det du inte vågar?

Kan du veta? Tror du på en historia som säger ”vad var det jag sa?”
Är du verkligen nöjd i drömstadiet, styrt av rädslor(Vad är annars omedvetenhet, om inte rädslan för att se? Vad är drömstadiet, om inte betingade impulser som reagerar mot varandra? Är det en slump att makten i drömstadiets samhällen verkar bygga på rädsla och kontroll? Vi ser flera och blir rädda för att själva i deras skepnad, reagerar med kontrollbehov. Vi över våra egna liv; staten över folket; patriarken över familjen. Impulser, reagerar med impulser. Idéer så rigida att de tas för givet och blir verklighet; färgar och filtrerar verkligheten till skuggspel, tomt på substans.)?

…

Hur skulle det vara att leva utan att vara den som reagerar?
Om acceptansen lägger sig som en rymd runt benägenheten att reagera?

Hur skulle det vara om tankarna stör lika lite som ljud i omgivningen?
Om de fortsätter vandra, utan någon ägare?

Hur skulle det vara, om motstånd också är helt okej?
Hur skulle det vara, om du fick vara precis som du är?
Om det som dömer är också bara en impuls i drömmen.
Ord utan någonstans att landa.

Tänk om det är så?
Tänk om ingenting av det där är du?

Vad är du då?
Vem skulle du vara, utan namn?
Vad finns kvar när du är borta?

Fotografen heter David Holmqvist och har en hemsida här. Eldshowen på julmarknaden äger rum två gånger om dagen fram till på söndag. Välkomna att komma och hänga. ♥

Den skummade havremjölken blandar sig fint med kaffet. Radion spelar det där pianostycket av Beethoven som verkar vara det första alla lär sig på piano. Morgonen är stilla, november grått och kaffet varmt.

Det är november och jag är kvar i sverige. Jag vet inte hur många år sedan det var jag spenderade en november i det här landet. Inte nog med det — jag har flyttat in till Babylon. Vacker gammal lägenhet med trägolv, sliten trappuppgång, köksradio med vacker musik och vackra temuggar drejade av en lika vacker människa.

Är det inte fantastiskt vad universum lägger för ens väg? Det tycks aldrig vara det jag tror ska ske, eller tror att jag vill, men det lika otroligt hela tiden. Otroligt, minst sagt… det spelar ingen riktig roll var jag (kroppen) är, vad gör gör, hur hela det här skådespelet artar sig. Jag har ingen aning vad jag har här att göra, men å andra sidan kan jag lika gärna vara här som någon annanstans i världen. Rymden som omger upplevelsen är densamma, stillheten alltid där, oavsett om det är Tiruvannamalajs tiggarbeströdda gator eller Göteborgs julhets. Åter förundrad över varje andetag, varje munfull kaffe och kroppens reaktion på koffeinet den längtat sedan föregående kväll. Min hand är en hel värld, en spricka i taket ett universum lika tomt som tankar som kommer på besök.

Och brinnandet? Tja. Det gick väl över. För nu. Jag tvivlar inte på att det kommer tillbaka, och jag välkomnar dess återkomst.

Två frågor fick ett egodissikerande krig att stanna upp till stillhet där tacksamhet liksom kryper genom kroppen, och det overkliga liksom flimrar av tomhet.

Kan jag tillåta mig att inte veta någonting?

Jag visste att det var fruktlöst från början, att sinnet inte kan förstå något bortom sinnets sfär, men jag var tvungen att göra det ändå. Slita upp egot ur dess skyddsvärn, beslysa, genomlysa, och se ideer och koncept likt troll förvandlas till sten och pulvriseras. Det behövs bara en gnista för att tända på en höstack och det tog inte många ögonblick innan elden var i full brand.

Och vid något ögonblick var det över. För nu. Några lager bortslitna, broar brända, normer brutna. Den destruktiva kraten ebbade ut, det blev så uppenbart igen, att ingenting finns att förstå, att allt — är — ….

Sinnet tystnade. Kroppen tystande. Och det som aldrig varit annat än tyst (inte ens det) fortsatte dansa sin dans.

Den andra frågan gick i samma tema — Kan jag tillåta mig att må dåligt? Elden är så intensiv, och vid någon tidpunkt började egot kämpa emot sig själv, försöka värja sig och resan blev ett stadie av motstånd, som forcerades och späddes på. Och jag njöt av skådespelet, av kriget och hällde mer bensin på elden.

Tills det var över.

Innehållet i de två frågorna är detsamma. Acceptans. (Eller kanske ännu närmare kommer vi med engelskans ”surrender”.) Att helt ge efter för en situation kan vända den ögonblickligen. Att sluta kämpa emot strömmen, släppa taget och följa med. Att förstå — förkroppsliga — att egot aldrig kommer kunna förstå något annat än de berättelser det skapar. Och att de berättelser inte har något att göra med vad som är verkligt. Vad som faktiskt är på riktigt och som får det föränderliga att framstå som den flyktiga dröm den är…

Beethoven blev Strauss blev Chopin. Kaffet kallnade. Några tappra löv hänger kvar på trädet utanför fönstret och jag ska ge mig ut på en promenad bland drömska hus, alldeles för tidig julskyltning och tusen berättelser som tycks tro på sig själva, i denna vackra, vackra värld…