Farväl, moder Indien.

Jag använde inte min hembiljett. Givetvis. Man skulle kunna tänka att jag lärt mig vid det här laget, att bara resa på enkelbiljetter, men jag vet inte hur många flygstolar som stått tomma när jag varit någon helt annanstans än vad biljetten sagt att jag borde. Jag borde kanske lärt mig att jag inte har någon aning om var flödet bär ett halvår senare..

Universum hade hintat lite om att jag kanske borde hälsa på Done Right i Kambodja för att se om det är en bra idé att låta sy upp massa ekologiska kläder, så istället för den begynnande sverigevåren hamnar jag mitt i mangosäsong och changdrickande falangs.

Thailand. Så rent, stilla, tyst, välorganiserat. Efter århundradets första varmdusch och när Indiensmutsen är urtvättade ur dreadsen känns Indienvistelsen redan som en avlägsen dröm… men jag ska försöka dela med mig av några reflektioner innan minnena helt upplöses i det som är nu.

Jag lämnade Tiruvannamalaj i stilla bliss och gav mig av på en liten sväng genom Indien på sisådär hundra dudunkande tågtimmar med otaliga chai chai chai chai-utrop. Skägget var borta och sadhukläderna utbytta mot de vanliga hippieturistfladdertyget. Jag njöt havets vågor, standardiserade västerländska frukostar och Indiengalenskapen i min ensamma stillhet. Jag tror knappt jag pratade med någon, mer än några enstaka ord, sedan jag lämnade mina vackra systrar och bröder i Tiruvannamalajs satsangrymd.

Slutligen återvände jag till byn där jag några månader tidigare lämnat gurugubben skrikandes och maktlös. Jag kunde inte hjälpa att känna mig lite som Gandalf när jag möts av springande barn och förvånade leenden. En kväll i festlighetens tecken i firandet av någon annan död muslimsk guru och uppdateringar av dramat jag lämnade. Jag älskar de här människorna så djupt. Samtidigt var det ett avsked, ett avslut. Gurugubben var inte där – han var tydligen i Kolkata, men trots sms-löften om att han lagt ned all alkohol dricker han tydligen fortfarande, och jag var inte särskilt lockad att ens söka upp honom för att ta farväl. Det verkar som det där är över nu.

Någon bad mig i någon kommentar reflektera över sadhulivet. Vad har det gett mig? Är jag färdig med det nu?

Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Det är allt jag kan säga.

För det första, vad är sadhu? Sitter det i kläderna? I traditionerna? I att hänga med en Guru? Sitter det i yogan, i vägen att förneka sinnesnjutningar för att bemästra sinnet?

Sadhu blev en identitet för mig… och det var så otroligt befriande att först ta ta mig de orangerosa kläderna, och några veckor senare raka av mig skägget. Jag ville inte vara swami, inte vara helig. Jag ville bara vara…. ingen. Och jag trivs så himla bra som det. Ingen alls.

Har det gett mig något?

Det enda jag kan tänka på är neti neti – inte det, inte det. Att försöka bemästra sinnet, att se sig som en gudsskärva med karma att bränna, att traditionsenligt lyda sin Guru… det är inte det som är grejen. Att sitta och vara helig och namedroppa shiva… det är inte det som är grejen.

Heligheten är överallt. I varje andetag, varje sten, varje träd. Varje droppe i ganges som flyter förbi. Lika heligt som ganga arti eller någon annan av alla de otaliga ritualerna som utförs för att tillfredställa behovet av närhet till det gudomliga. Lika heligt som de heliga skrifterna som inte är annat än ord.

Form. Ord och form.

Men det var roligt. Det var jobbigt. Det var hemskt. Det var underbart. Givetvis ångrar jag ingenting alls. Jag tycker inte att det borde ha varit på något annat sätt än precis så som det blev. Har jag lärt mig något? Jag vet inte. Vad finns det att lära sig? Vad skulle jag kunna lära mig, mer än det enda – om vi talar i termer av det absoluta, som verkar vara målet för all denna religion – jag redan vet? Vad skulle kunna läggas till eller tas bort från det oändliga?

Jag har bott med Sadhus i deras provisoriska tält längs med Ganges. Hängt med gatans kungar i Kolkata. Spenderat otaliga timmar med mängder av Sadhus och Fakirer och Mastanter. Jag har sett platser och mött människor få andra är förunnade. Jag har upplevt hur det är att uppfattas som helig, hur folk rört vid mina fötter, gett mig gåvor i egenskap av representant för det gudomliga. Jag har upplevt hur det är att upprätthålla en bild, de stränga reglerna för hur en Sadhu uppför sig, vad man gör, inte gör, hur man gör det, vad man säger, inte säger, hur man gör det…

Tusen upplevelser. Tusen små lärdomar. Och ingenting som förändrar det mest grundläggande. Att medvetande och uppmärksamhet är allt jag är, och att resten bara till synes händer.

Avidentifikation med sinnet och kroppen. Det som Sadhus kämpar hela livet för. När det är så lätt. När det bara är att stanna upp och titta efter – vem är det som gör allt det där egentligen?

Är jag färdig med Sadhulivet? Jag vet inte. Kanske återvänder jag en dag, barfota i himalaya med inget mer i väskan än en tandborste och en filt. Kanske återvänder jag aldrig mer till Indien. Kanske kommer jag träffa gurun igen, kanske inte. Jag vet inte vad livet har för planer, det enda jag kan göra är att vänta och se hur universums dans rör sig. Det enda jag kan säga nu, innan jag glömmer det, är att det var ett helt galet, helt sjukt jobbigt och alldeles, alldeles underbart äventyr.

Äventyret fortsätter. I ny form, i nya länder och med nya kläder. I förrgår köpte jag en rakhyvel och en rutig skjorta. Imorgon korsar jag gränsen till Kambodja. Och jag tror inte ens Shiva vet vad som kommer hända.

Universum dansar sin dans. Var stegen för vet ingen. Det enda vettiga är att blunda, andas och följa med. Och att le. Det är viktigt. Dansen blir roligare så.

Må era liv vara fyllda av kärlek och skratt, mina älskade vänner. Jag misstänker att jag återvänder till Sverige i Maj. Men än så länge har jag varit klok nog att inte köpa någon hembiljett….

[nggallery id=5]