Gästinlägg av Daniel

När jag säger att jag ska ut och vandra får jag ofta höra dessa frågor:

Sover du i skogen? Själv? Är du inte rädd för yxmördare?

Nej, yxmördare skrämmer mig inte. Risken att stöta på en galning i skogen är nog mycket låg.
Det som skrämmer mig är istället hur naiv jag kan vara. Då och då händer det att jag fattar dåliga beslut som en mer erfaren friluftsmänniska aldrig skulle göra.

Ett exempel på dumdristighet inträffade på min allra senaste tur, och då låg jag faktiskt tryggt i min hammock och mumsade på chips. Och det hände i en skog som ligger så nära Göteborg att det inte ens går att betrakta som vildmark.

Mer om den historien lite senare.

Först vill jag berätta om en annan vandring. Det var min första vandring någonsin, och även den hade kunnat sluta riktigt illa.

Indien, en iskall morgon i oktober 2010.

Det buddhistiska klostret Koumik ser ut som ett fort. Det ligger på Himalayas sydvästra sluttning, i en bergsöken som heter Spiti Valley. På klostret bor femton munkar, och just denna morgon även jag.

Jag vaknade av knackningar på dörren. Solen hade ännu inte stigit upp, och trots dubbla filtar hade jag frusit hela natten. Bakom dörren hördes en vänlig röst, som önskade mig god morgon.

Mannen som pratade med mig var en av munkarna, och jag hoppade ur sängen och följde honom till morgonbönen i templet. Sedan följde en gemensam frukost i klostrets kök, där vi åt bröd som vi doppade i té med smör.

Efter frukosten var jag redo att vandra igen, och samma munk följde med mig ut på tempelgården för att ta farväl.
Det var den andra dagen på en knappt veckolång vandring, och min plan var att övernatta i diverse byar, kloster och gårdar som fanns på en karta som en brittisk backpacker klottrat ihop till mig på baksidan av en pappersservett. Det låter som ett dåligt skämt, men det var den enda navigeringsutrustningen jag hade med mig. Britten var i alla fall helt lyrisk över upplevelsen, och jag blev så hänförd att jag bestämde mig för att åka dit själv.

Senare skulle det visa sig att kartan inte var särskilt bra. Till exempel hade britten spegelvänt flera platser, och markerat ut byar på helt fel sidor av dalgångarna. Han räknade nog med att jag ändå skulle skaffa en ordentlig karta innan jag skulle bege mig ut att gå. Nåväl.

Mitt nästa mål var att ta mig till en by som heter Demul, som ligger en dagsvandring från klostret. På grund av de planerade övernattningarna hade jag varken med mig tält eller sovsäck, och min packning bestod av lite kläder, choklad, kex, en vattenflaska och en kamera.

Munken på tempelgården log.
– Demul ligger ditåt, sade han utanför klostret, och pekade bort mot horisonten.
– Du går bara upp och ned för tre kullar. Du kan inte missa det.
Efter att munken försäkrat mig om att det finns drickbart vatten i bäckar överallt längs vägen började jag gå.
Det var början på en märklig dag av upplevelser, för Spiti Valley är så långt ifrån den stereotypa bilden av ett överbefolkat Indien som man kan komma.

Spiti är Indiens mest glesbefolkade område. Det är inte konstigt, för här faller väldigt lite nederbörd, och naturresurserna är ringa. De som bor här livnär sig på att serva backpackers som vandrar. Eller så är man en munk som är kommenderad att sköta om något av traktens uråldriga kloster. Det finns också bosättare som lever på att hålla boskap, men det är ett tufft liv, och djuren får vandra långt för att hitta ätbart bete.

regn

Denna morgon fick jag vara med om att de regnade, och dropparna föll som smält silver mellan bergstopparna och dalarna i landskapet, som här och där korsas av flera hundra meter djupa raviner.
Området ligger på över 4000 meters höjd, och vandringen var min första höghöjdsupplevelse. På grund av höjden blir varje liten sträcka en utmaning att gå, och man måste stanna för att hämta andan med jämna mellanrum. Särskilt om man går uppför, och det var precis vad jag gjorde när jag efter någon timmes vandring steg över en mindre kulle.
När jag passerade krönet såg jag något nedanför kullen som fick mig att stanna. På knappt hundra meters avstånd stod en hjord med jakar.

Just då visste jag ingenting om djuret, men jaken kan beskrivas som en pansarvagn med ull. Senare har jag läst att jaken är jordens största klövdjur med bisonoxen som närmaste släkting.
Jag räknade till tretton individer i hjorden, och de flesta hade sina mular nerborrade i marken på jakt efter ätbara rötter. Men inte den gråa jaken. I mitten av de svartpälsade jakarna stod en stor jak som var ensam om att ha grå päls, och den stirrade.

Intrycket blev oundvikligen att den gråa jaken var hjordens ”gammeljak”. Kanske tjuren, eller alfahonan? Jag hade ingen aning, utan kunde bara konstatera att den stod blickstilla med ögonen fixerade mot mig. Resten av hjorden verkade inte ha sett eller brytt sig om att jag fanns där.

Jag vet inte hur länge vi tittade på varandra, men jag minns att jag undrade vad den gråa, gloende jaken tänkte. Jag undrade om jag inkräktat på hjordens område, och om gammeljaken såg mig som ett hot. Jag undrade också om dessa djur tillhörde någon, eller om de var helt vilda.

yak

Jag vet fortfarande inte svaret på de frågorna, men jag insåg snabbt att jag skulle bli pannkaka om familjen jak skulle få för sig att rusa mot mig.

Kanske var gammeljaken harmlös och bara nyfiken på människan som stod där uppe på kullen. Men jag bestämde mig för att försiktigt smyga upp kameran, ta en bild, och sedan retirera för att ta en extra stor omväg runt jakarna, på väg till den kulle som munken skulle visa mig vägen.

Och det var kanske här som jag, och saker i allmänhet, började gå åt fel håll.

Men vandringen borde inte ha varit ett problem.

Ser man till fågelvägen är avståndet en baggis, kanske bara tio kilometer från klostret Koumik till byn Demul. Men då måste man räkna med hur svårt det är att gå på hög höjd med begränsad syrehalt, och att landskapet var en oändlig sträcka av böljande kullar och dalar som är svåra att navigera. I alla fall för en amatör.

När jag kommit upp till kullen jag siktat på tog jag span på en ny kulle i horisonten och fortsatte gå, trots att jag inte var riktigt säker på att jag befann mig på ”rätt” kulle på väg till målet.

Resten av dagen flöt på i ett märkligt töcken. Jag letade efter tecken att vara på rätt väg. Och det trodde jag att jag var varje gång jag följde en djurstig som flöt in i en annan. Tillsammans bildade de större stigar, och storleken på vissa av stigarna tydde på att de någon gång använts av människor, kanske med fordon. Men gång på gång visade det sig att stigarna slutade tvärt vid en ravin. Någon gång i tiden hade det antagligen funnits broar över ravinerna, men broarna var i så fall borta sedan länge.

Framåt eftermiddagen började oron komma krypande. Jag började förstå att jag var på fel kurs när jag gått upp och ner för fem kullar utan att se skymten av någon by. Plötsligt förstod jag att jag var i en situation som översteg mina egna begränsningar, och ingen visste var jag var.

Jag hittade aldrig någon bäck med friskvatten, som munken hade pratat om, och det enda vattnet jag såg fanns i raviner och dalgångar långt, långt under den höjd som jag befann mig på. Att ta mig ned till vattnet och sedan upp igen hade tagit en orimligt lång tid.

I takt med att tiden gick kände jag mig allt mer ynklig. Jag var en liten prick i det oändliga landskapet, som bara kunde hålla en hjälplig kurs genom att titta var solen befann sig. Samtidigt närmade sig kvällen. Det tog inte heller särskilt lång tid innan jag ätit upp den lilla proviant som jag hade med mig.

Allt var bara så öde och månliknande, tills jag plötsligt lade märka till en rökstrimma som steg mot himlen någon kilometer bort. Jag följde röken som en fyr, och när jag kom över ännu ett krön såg jag att rökpelaren steg från en liten stenhydda. Hyddan låg på en kulle på andra sidan av en våtmark, och jag har aldrig varit så glad över att se mänsklig aktivitet.

Våtmarken innan hyddan var den första vattensamlingen jag sett inom räckhåll, men jag vågade inte dricka. Vattnet stod helt stilla och var säkert ändå inte drickbart.

I stället för att stanna kryssade jag över våtmarken på de grästuvor som såg hållbara ut, och tog mig upp mot hyddan, som omgärdades av en liten mur av sten. Min hopptur över tuvorna betraktades intensivt av hyddans ägare – en mycket liten och gammal man som stod lika stilla som den gråa jaken jag sett tidigare samma dag. Jag ville så gärna ta ett kort på mannen och hans lilla hus, men det kändes fel att inkräkta i hans liv med en kamera. Det här var utan tvekan den mest isolerade person jag mött på, och jag visste inget om honom.

Till slut stod vi öga mot öga, där bara muren skiljde oss. På nära håll såg jag att hans hud var solbränd av det tunna ozonlagret, och han bar en helt fantastisk dräkt, och till det en mössa som täckte öronen.
Det enda jag fick ur mig var namnet på byn jag skulle till, Demul.

Han svarade på ett språk jag aldrig hört, samtidigt som han gestikulerade ivrigt och frustrerat. ”Demul! Demul!”, sa han, och pekade mot precis den riktning som jag hade kommit från. Tydligen hade jag vid något tillfälle passerat byn utan att upptäcka den, men det var omöjligt att veta var.

Jag tackade och började traska tillbaka igen. Tankarna snurrade i huvudet samtidigt som jag hoppade över våtmarken igen.

Även om jag skulle lyckas hitta riktningen tillbaka till klostret så hade jag inte klarat hela vandringen innan solen gått ned igen. Och Demul skulle jag inte hitta om jag följde stigen tillbaka som mannen i hyddan pekat åt, eftersom jag redan måste ha passerat byn någon gång utan att se en skymt av den.

Utan att titta tillbaka mot mannen gjorde jag något som kändes som en stor chanstagning. På allt tröttare ben bestämde jag mig för plan C: Att ta mig upp för områdets allra högsta tillgängliga topp, som var långt mycket högre än de kullar som jag spejat från tidigare. Kom jag upp där skulle jag utan tvekan haft mycket bättre sikt.
På grund av ansträngningen hade jag hittills gått runt denna topp i en stor halvcirkel, men kanske var det min sista chans att se en utväg därifrån innan dagen tog slut.

Det var i alla fall en konstruktiv plan, men nu kickade höjdsjukan in på allvar. Det kändes som jag åldrades för varje steg, och efter två steg var jag tvungen att stanna och hämta andan, igen, och igen. Det tog alltför lång tid, men till slut stod jag på toppen.

Belöningen var full sikt åt alla väderstreck, vilket gjorde att jag såg sidan av en byggnad med två våningar, halvt dold bakom terrängen som låg två stora dalar bort. Husets dubbla våningar tydde på en by, och jag nästan flög dit med förnyad kraft innan solen gick ned.

Det var första och sista gången jag tog med mig för lite vatten och navigerade med en servett som enda hjälp.
Den kvällen åt jag middag hos en familj i Demul som hyrde ut ett rum åt mig, och på natten tog jag stegen upp till taket för att titta på stjärnorna. De har aldrig sett så fina ut som de gjorde då.

 

Göteborg, juni 2016, en sval kväll efter en varm dag.

Min senaste Göteborgs-resa följde ett mycket enkelt koncept. Jag träffade gamla vänner på dagarna, och när solen var på väg ned använde jag Google Maps för att hitta ett grönområde i närheten där man kan hänga upp en hammock i fred. Den här gången befann jag mig hos en vän som bor i Mölndal, och tog mig därför upp till Safjället.

Safjället är inte mycket större än en tummetott, och har löpspår som används flitigt av motionärer. Jag var därför tvungen att gå in på en liten sidostig för att hitta en undanskymd plats.

När jag varit ute och campat tidigare har jag brukat sova under enklare vindskydd som jag slängt ihop av grenar, eller haft med mig en presenning att fästa mellan träd. Det här är första säsongen som jag använder en hammock, och jag är redan ganska säker på att jag inte kommer vilja sova på marken fler gånger när jag campar. Jag slipper gärna sova på den kalla och fästing-rika marken om jag inte måste.

Hur som helst. Inne i skogen hittade jag en perfekt plats. Två ordentligt stora träd stod står på perfekt ”hammock-avstånd”, till varandra. Den ena på marknivå, och det andra på en liten avsats en meter upp. Klockan var runt 22 när jag kom dit, så jag hängde upp hammocken mellan de båda träden och kröp in innan det blev alltför mörkt.

Till min förvåning fanns det laddning kvar på mobilen, och jag firade det med att öppna en påse dillchips och slösurfa någon halvtimme… tills jag plötsligt föll ned till marken med ett stort brak.

För egen del så var det ett väldigt mjukt fall, men jag förstod inte vad det brakande ljudet kom ifrån. Den enda tänkbara förklaringen till vad som hade hänt var att ett fäste lossnat eller glidit isär på grund av dålig knytning från min sida, men det förklarar inte ljudet.

Jag letade upp öppningen och kravlade mig ut på knä, och såg då att det ena fästet var precis som jag lämnat det. Sedan vände jag huvudet till höger för att kolla på det andra stödträdet som stod på en avsats.

Till min stora fasa hängde hela jäkla trädet och dinglade, tillfälligt stoppad av det andra trädets understa gren. Braket kom alltså från att det ena stödträdet brutits av, och dragits ned med hammockens tyngd rätt mot mig.

faran-trad

Jag hoppade åt sidan och tog bort allting som legat under trädet, och gav sedan trädet en knuff så att det skulle trilla ner ordentligt och inte utgöra en risk för någon annan som går förbi. Trädet föll ned med en stor duns, och det hade inte slutat bra om jag fortfarande legat kvar. Trädet gick inte att rubba när det väl fallit ned, och jag vågar knappt tänka på vad som hänt om jag fått det över mig. Jag tror att kraften hade kunnat jämföras med att slå en hammare med ett ägg, där trädet är hammaren och jag är ägget.

En direkt huvudträff hade utan tvekan varit dödande. Antagligen även om den fallit på bröstet, eftersom det säkerligen gjort mos av bröstkorgen och stoppat andningen. Men hade jag inte strukit med direkt hade jag nog kunnat ligga där i skogen, fastklämd, tills någon hittat mig.

Om sensmoralen av den första vandringen är att inte följa servetter och glömma vatten, så är hammockhistorian viktig eftersom det är så lätt att missa de ganska uppenbara signaler som hade kunnat tala om att jag absolut inte borde ha fäst min hammock där.

För trädet som brakade ihop var dött, och det borde jag ha sett. Hade jag tagit några steg tillbaka hade jag sett att trädet var brutet på mitten. Det hade också stora tickor som växer på döda träd, och det var trots sin tyngd helt genommurket.

Det som lurade mig var att trädet såg friskt ut, och var så stort. Någon vecka tidigare hade jag fäst hammocken i en ungbjörk som var väldigt tunn i jämförelse, och den hade klarat att hålla uppe hammocken. Det här trädet som jag fäste i nu var så stort att jag knappt kunde omfamna det, så jag tänkte automatiskt att den hade tillräckligt mycket styrka för hammocken. Det var helt fel.

I fortsättningen kommer jag alltså kolla efter signalerna som jag nämnt, och dessutom ge trädet en bestämd tackling för att se att det är säkert. För campa kommer jag inte sluta göra.

Allt väl!
/Daniel

faran-trad2

Vandra vidare..

Vill du ha ett fint mail ibland?

Vi vill dela fint med dig. Och kanske en och annan rabattkod.

Vi skickar högst 2 mail om året och delar givetvis aldrig din epost. Lovar ♥

Tack! Nu har du gått med.