En del dagar…
Skrivet av momo den Apr 1, 2009 i Momo | 2 kommentarer
Vissa dagar är lite svårare än andra. Det behöver inte vara av någon speciell anledning. Man bara vaknar upp och märker att tankarna snurrar extra fort, eller att anden är trött och man har en konstig känsla i kroppen.
Sådana dagar bör man vila, göra ingenting. Inte prestera någonting. Det man skapar bör ske med ett gott sinne, eftersom man för över sina energier i allt man gör.
Är du lycklig nog att helt kunna bestämma över din egen tid, ta en ledig dag. Om du arbetar eller går i skolan är det helt okej att skolka en dag. Det är ju för att vila upp själen.
Gör dessa dagar till medvetna, fridfulla dagar. Utför varje handling med full närvaro. När du går — gå. När du äter — ät. Ingenting annat.
Spendera gärna dagen i naturen. Ingenting är så helande som träd och ängar och bäckar. För att itne tala om tystnad och frisk luft. Skogen sjuder av liv och delar gärna med sig av sin energi.
Sätt dig under ett träd. Bara sitt. Sysselsätt dig inte med någonting. Känn trädets livsenergi genom strammen. Låt den sprida sig in i din kropp.
Le. Andas och le. Hur falskt leendet än känns de första ögonblicken så hjälper det. Kroppen förknippar dessa muskelrörelser med lycka och gör dig på bättre humör. Snart blir leendet spontant och äkta.
Känn dina andetag. Känn moder jords andetag. Andas tillsammans.
Naturen är oöverträfflig för att återhämta sig. Speciellt om du bor i en stad med magnetfält och avgaser och trafikbuller är det viktigt att känna kontakten med jorden ibland.
De dagar när livet är tungt är viktiga dagar. De får oss att minnas våra behov. Att vi är människor och inte bara prestationsmaskiner. De bjuder in oss att lyssna på oss själva, och att börja en helandets resa. Var tacksam. Använd dem väl.
← Leendemeditation
Ipred, motstånd och institutionernas panik →
2 kommentarer. Lämna ett spår om du vill...
2 som vill säga något.
Skriv något..
Eldshow
Mest besökta
Blogg
Från extrem till normaltillstånd / hejdå.
Hur länge fortsätter en överväldigande upplevelse vara intressant? När går det över från ett waaa som aldrig tar slut, till att konturer åter tar form och marken känns under fötterna? När slutar marken skaka; när slutar ekot sjunga? När har...
Vilken röst ska jag lyssna på?
Vilken röst ska jag lyssna på?
Inte den som försvarar.
Inte den som förklarar.
Inte den som motiverar, argumenterar, rättfärdigar.
Den som viskar, en gång.
Huvuden skriker. Hjärtan är tysta....
Ibland händer det oväntade
Jag har en förkärlek för att säga ja till situationer. Det blir ofta ganska spännande och jag har en tendens att kastas in i världar som någonstans är så långt ifrån vad den här Momofiluren är van vid. Då kan...
Sitter man på bergstoppen länge nog börjar man se dåligt
Det spirituella navelskåderiet tog abrupt slut. Eller kanske smygande, en axelryckning och något nytt. Universum tyckte sin grej och kaste in den här Momofiluren i en liten lägenhet med utsikt över ett spektra av multinationell olje- och snabbmatsindustri och där...
Icke-dualistiska fallgropar (eller: det finns tusen ställen att gömma dig från dig själv)
Ok. Det här blir en lång text. Och någon slags försök till en mer raffinerad version av förra veckans rantade. Eller bara mer akademiskt svamlig. Men nu har jag ägnat två jävla dagar åt den, och den behövde skrivas, så...
Kloka ord. Fastna inte i att skuldbelägga dig själv för att du inget orkar; eller mår dåligt, är också ett råd jag vill ge. Jag brukar ofta försöka fånga naturen i foto, det bir för mig nästan en mediativ sysselsättning. Alla hittar vi förhoppningsvis våra ”rätta” metoder.
Absolut! Att må dåligt över att man mår dåligt är ju bara fånigt
Flow, att hitta det som ger en precis rätt utmaning på ett sånt sätt att utövandet blir medtativt är defintivt helande. Jag skriver väl om det också nån gång.