Mitt i prick som alltid Momo! Du har en kraftfull poäng i att ta ansvar för sitt eget inre tillstånd. Det är så lätt att göra sig till ett offer men när vi gör så gör vi både oss själva och de i vår omgivning en otjänst.

Varje ord är bara.. bäst. Tack!

(Sen är det ju faktiskt vinter och mörkt och solfattigt i Sverge. Åtminstone för mig är det rätt lätt att gå ner sig. Då kanske det är lite extra viktigt att titta på näring (D-vitamin!), äta nyttigt och göra små saker som gör livet ljusare och vackrare, tills modern vaknar igen…)

Vindla:
Jag tror ”integritet” är ett ledord som löser det mesta av det du skriver. Man bör ta ansvar för sina egna känslor; precis på samma sätt som det är rent destruktivt att ta ansvar för någon annans känslor. Däri tappar man bort sig själv och blir hjälplös; eftersom man ju inte kan förändra någon annan.

Kommunikation. Det är lurigt, som du säger. Fast Behöver man verkligen prata med någon för att ens känslor inte ska ta enorma proportioner? Tar man då fullt ansvar för sina känslor? Kan man inte lösa saker i sig själv; och sedan kommunicera? Jag tror inte det behövs några proportioner (även om det kan vara spännande ibland, att vältra sig i en känsla) för att lösa upp en spänning som uppstått. Känslan finns där. Impulsen som utlöste känslan finns där. Allt går att ordna upp på ett tidigt stadie; är man skarp nog kan man befria en känsla som uppstår redan innan den uppstår, genom att bryta kedjan tidigare.

Men givetvis är det komplicerat Givetvis är det assvårt ibland. Och ibalnd vill man inte ens kommunicera. Men det är ju liksom bra att veta hur man gör när det väl är dags

Ojoj. Mycket text. Jag tycker vi tar det över te och rawfoodlyxchoklad någon gång i Sverige. I år har jag många månader mer än förra sommaren, så jag ska nog lyckas leva lite mer utan tid och njuta stillhet

Fast kommunikation leder till en annan klurighet som jag märkt med det här att ta ansvar för sina känslor: Var gränsen går mellan att ta ansvar för sina egna känslor och att ta ansvar för andras. Till exempel vet jag att jag behöver ta upp saker rätt fort med folk om jag tycker nåt är fel eller jobbigt. Gör jag det inte kan de växa ur alla proportioner. Men jag har en vän som funkar åt helt andra hållet. Han vill få tid att fundera över sina känslor, låta dem FÅ proportioner och väljer att vänta med att ta upp saker så han inte drar upp nåt (gör det större genom att sätta ord på) innan han vet att han inte bara är trött, hungrig, egentligen projicerar andra känslor vidare osv. Det kan ta dagar, veckor innan han är redo. Alltså: om jag tar upp problem gör jag dem mindre för mig men (ev.) större för honom (som inte heller fått den tid han behöver att fundera).

I grunden tror jag helt på det du säger och försöker leva efter det. Men det är inte alltid helt okomplicerat.