Du kan förändra din sinnesstämning på ett ögonblick
Skrivet av momo den Jan 1, 2010 i Kärlek & Pepp! | 6 kommentarer
I vilken sinnestämning du än befinner dig, om det så är vrede, sorg eller bara en känsla av allmän otillfresställelse, så kan du förvandla den till något annat. Det sker när du — inför dig själv — tar fullt ansvar för dina känslor. Med den insikten följer insikten att inte någon annan orsakat känslan du känner i dig; och att ingen annan kan få den att upphöra åt dig.
Lös upp problem när de uppstår, prata med dem du behöver prata med, det blir trevligare i livet i det långa loppet, men du kan släppa problemet innan det är löst. Skriker egot argt inom dig? Kommer du på dig själv med att i tanken recitera anklagelser till någon; får du tendenser att skylla på någon annan för att du känner vad du känner; faller du in i gamla mönster? Ur den sinnesstämningen är det väldigt svårt att hantera problem som uppstått.
Släpp det först, i ditt inre, genom att ta fullt ansvar för hur du känner, precis just nu. Inse att du vill vara lycklig, för att du älskar dig själv. Och släpp känslan; för att det är det bästa för dig. All denna tankeverksamhet, allt detta mentala bråkande eller grubblande, tror du inte det tar energi från dig? Hjärnan går på högvarv i repetetiva tankar och det finns ingen plats för något annat. Vill du verkligen göra så mot dig själv? Givetvis inte.
Inse ditt ansvar.
Blunda. Ta ett djupt andetag och le.
Känn omgivningarna, ljuden, färgerna, känseln. Tillåt det vara där, precis som det är.
Känn när vågen av värme sveper igenom kroppen som slappnar av när du släpper känslan. Visualisera om du behöver, le så stort du kan, visualisera hur glädje sköljer genom kroppen. Fortsätt tills glädjen är där. Ge inte upp halvvägs.
När du sedan tar tag i situationen upptäcker du kanske att den inte är så besvärlig. Kanske var det inte ens något problem över huvud taget. Livet blir helt enkelt lättare att leva när du inser att allt du känner, det skapar du själv.
6 Comments
Submit a Comment
Visst är det så! Och visst gör jag exakt så, trots att jag faktiskt vet att det är rent åt helskotta fel sätt att hantera saker…
Tack! Inte så lätt som det är skrivet … men ändå. Det är ju faktiskt ingen annan än jag själv som mår dåligt och kan göra något åt det. Dina tankar föll i min väg i just rättan tid. Jag har haft en besvärlig december med mycket oro och nu när ”det” är över är jag liksom inte glad ändå. Lättad, visst. Men ”nere” på nå´t vis. Så Tack än en gång och jag skall lägga dina kloka ord på minnet. God fortsättning på 2010!
Fast ibland. Ibland tror jag man kan ta för mycket ansvar. Sådär så man klankar ner på sig själv för att man är arg eller ledsen (jag BORDE kunna ta ansvar för det här själv) när det kanske faktiskt ÄR nån annan som gjort ”fel”. Och prata om det, ja, jag tror på kommunikation. Oftast går det ju suveränt bra att prata med folk.
Fast kommunikation leder till en annan klurighet som jag märkt med det här att ta ansvar för sina känslor: Var gränsen går mellan att ta ansvar för sina egna känslor och att ta ansvar för andras. Till exempel vet jag att jag behöver ta upp saker rätt fort med folk om jag tycker nåt är fel eller jobbigt. Gör jag det inte kan de växa ur alla proportioner. Men jag har en vän som funkar åt helt andra hållet. Han vill få tid att fundera över sina känslor, låta dem FÅ proportioner och väljer att vänta med att ta upp saker så han inte drar upp nåt (gör det större genom att sätta ord på) innan han vet att han inte bara är trött, hungrig, egentligen projicerar andra känslor vidare osv. Det kan ta dagar, veckor innan han är redo. Alltså: om jag tar upp problem gör jag dem mindre för mig men (ev.) större för honom (som inte heller fått den tid han behöver att fundera).
I grunden tror jag helt på det du säger och försöker leva efter det. Men det är inte alltid helt okomplicerat.
Skatan, det är lätt hänt att hänga kvar i sinnesstämmningar. ”Egentligen” är det så lätt, men det kan ändå vara så svårt. Ibland räcker det med att ställa sig en enda fråga: ”Vill jag vara lycklig?”. Är svaret ärligt finns inga ursäkter.
(Sen är det ju faktiskt vinter och mörkt och solfattigt i Sverge. Åtminstone för mig är det rätt lätt att gå ner sig. Då kanske det är lite extra viktigt att titta på näring (D-vitamin!), äta nyttigt och göra små saker som gör livet ljusare och vackrare, tills modern vaknar igen…)
Vindla:
Jag tror ”integritet” är ett ledord som löser det mesta av det du skriver. Man bör ta ansvar för sina egna känslor; precis på samma sätt som det är rent destruktivt att ta ansvar för någon annans känslor. Däri tappar man bort sig själv och blir hjälplös; eftersom man ju inte kan förändra någon annan.
Kommunikation. Det är lurigt, som du säger. Fast Behöver man verkligen prata med någon för att ens känslor inte ska ta enorma proportioner? Tar man då fullt ansvar för sina känslor? Kan man inte lösa saker i sig själv; och sedan kommunicera? Jag tror inte det behövs några proportioner (även om det kan vara spännande ibland, att vältra sig i en känsla) för att lösa upp en spänning som uppstått. Känslan finns där. Impulsen som utlöste känslan finns där. Allt går att ordna upp på ett tidigt stadie; är man skarp nog kan man befria en känsla som uppstår redan innan den uppstår, genom att bryta kedjan tidigare.
Men givetvis är det komplicerat
Givetvis är det assvårt ibland. Och ibalnd vill man inte ens kommunicera. Men det är ju liksom bra att veta hur man gör när det väl är dags 
Ojoj. Mycket text. Jag tycker vi tar det över te och rawfoodlyxchoklad någon gång i Sverige. I år har jag många månader mer än förra sommaren, så jag ska nog lyckas leva lite mer utan tid och njuta stillhet
Whoa!
Mitt i prick som alltid Momo! Du har en kraftfull poäng i att ta ansvar för sitt eget inre tillstånd. Det är så lätt att göra sig till ett offer men när vi gör så gör vi både oss själva och de i vår omgivning en otjänst.
Varje ord är bara.. bäst. Tack!
♥