Det började som ”Vad vet jag egentligen?”

Jag tror det är lättare att leva om vi låter livet ha sin gång. Om vi vågar ge upp våra försök att manipulera och kämpa emot, vågar ge efter för det här varats storhet och tillåta världen vara bortom vår kontroll. För det allra mesta är det inte så big deal vad som händer i vårt liv, även om tankarna säger annorlunda. Jorden fortsätter snurra. Solen fortsätter gå upp och ner. Årstiderna växlar. Tills även det upphör.

(Men barnen i afrika då?) Gör vad du kan om det känns bra. Skänk lite pengar och låt hjältar göra vad de kan. Eller tusenfalt mer om du känner dig dragen. Det är okej. Men äts inte upp av tanken och rädslan att världen är en hemsk plats att leva på. Vad är poängen med att gotta ned sig i katastrofer? Vad för rädsla projicerar vi ut på världen?

Solen går upp och ner. Natt blir till dag. Rädsla blir kärlek blir motstånd och konflikt, blir till kärlek igen. Vi föds, växer upp och dör. Allting förändras. Hela tiden.

Förra ögonblicket var inte som det här. När du läser det här är det åter helt nytt. Ingenting upprepas, även om det verkar så, om man tittar på det slött och inte riktigt ser efter. Men om vi stannar upp, verkligen ser…

Allting är nytt. Hela tiden.
Aldrig det förra.

Minns du första gången? Första gången vad som helst. Det nervkittlande, kanske extasen över att ha gjort något nytt.

När du gjort det tusen gånger, hur känns det då?

Om vi går och tänker att upplevelsen är densamma som den var i går, förra veckan, de senaste tio åren, vad gör det med oss och hur vi uppfattar världen? Om vi lägger till rädslan att dagarna ska fortgå likadant tills våra dagar är räknade?

Den rödorangea solen som sakta stiger över dimmiga skyar. Har du någonsin sett två soluppgångar, som är precis lika?

När vi ser, förstår, integrerar, att allt vi upplever är som nyskördade frukter, att allt som dyker upp är helt unikt till sin karaktär… ögonblicket förbluffar och förstummar. Helt nytt. Helt fräsht. En gåva direkt får varats träd.

Ibland glömmer vi. Jag vet inte om det någonsin går över, växelspelet mellan obejagat varande och det invanda tankesättet att det här är jag. Nya lager motstånd dyker upp vi har inom oss (eller gömmer bakom ett ‘vem?’ om vi är lagda åt det hållet.). Inandning, utandning; stillhet och rörelse. Pulsen, som kanske blir svagare och tynar ju mindre tyngd vi bär, men som likväl är en puls.

Mycket rinner av när upplevelsen hamnar i fokus, istället för jag och mig. Vatten rinner av, men det nedfrusna och bortglömda, resterna längst in i frysen, tar tid att smälta. Vi kan hålla luckan stängd, men den unkna doften tränger ut och blir starkare med tiden. Vi kan försöka dölja stanken, men förr eller senare måste vi konfronteras av det vi försökt glömma och förtränga. Till slut hinner det ikapp oss, om det så vandrar ut med ben och huggtänder och börjar röra sig därinne.

Vi kan kämpa emot. Hålla för dörren, medan monstret växer sig starkare och starkare. Eller så kan vi vara modiga. Sluta streta emot och låta oss slukas.

Och kanske se;
Det med armar och ben, det som fått eget liv, var visst bara tankar.

I slutändan handlar det nog om att skapa sig ett schjysst liv. Ett liv som vilar på en stabil grund. Skapade ting, må vara relationer till andra människor, åsikter och idéer om hur världen borde vara; ja, alla tankar och idéer och alla yttre ting är så föränderliga och flyktiga att grundvalen vacklar gång på gång om vi låter livets kvalitet bero på dessa ting.

Ärlighet, kärlek och mod. Vi måste vara ärliga nog mot oss själva att se vad som är sant och se igenom egots skuggspel, hur ont det än må göra. Vi måste känna tillräcklig kärlek till livet och oss själva, vilja oss allt gott, så vi kan vara ärliga nog att släppa det vi vet inte är sant. Vi måste vara modiga nog att vara öppna och sårbara, så kärleken kan ha sin brinnande gång. Vi måste vara modiga nog att släppa taget om det kända och famla rakt ut i mörkret.

Hur mycket är tillräckligt?
Allt.
Precis allt. Inte en droppe mindre.
99% ärlighet bär också med sig lögn.
Sanningen kompromissar inte.

? kärlek, ärlighet, mod