Det blev vår igen

Våren kommer tillbaka och nomadsjälen börjar vrida på sig där innanför kroppsskalet. Varje morgon väcks jag i min sjukt bekväma säng av att skarpa solstrålar strilar in mot väggen. Ännu en dag flyter förbi. Ännu en dag av stillhet, utan att jag vet var den tar vägen.

Det har varit tyst här en tid. Så många ord har skrivits, talats, men inget som velat delats. Snarare har det skett en inåtgående rörelse, in i tystnaden och ja, stillheten finns här, även mitt i babylon. Även mitt bland siffror och blanketter och samtal till skatteverket… finns tystnaden. Det är fint att göra vad som krävs för att livet ska flyta på i sin enkelhet, men ofta är det inget särskilt allvarligt. Inget att behöva lösa eller ordna eller ligga sömnlös om nätterna för.

Den här ständiga paradoxen. Stillheten att se att inget av det här är mer än en tillfällig strömning, en ögonblicks impuls. Och samtidigt göra allt det där. Bygga, skapa, expandera. Tydligen finner jag ett nöje i det. Det är vackert att skapa. Sandslott och luftslott. Byggs upp av händer och raseras av vågor. Hela den här dansen….

Tänkte egentligen mest titta in och säga hej. Nu ger jag mig av på vipassana igen. Sitta och hålla käften i tio dagar. Nu kanske jag lärt mig att sinnets idéer och planer som dyker upp i tystnaden kanske inte är så viktiga. Att dom inte är värda att störa tomheten genom mitt intresse för dom. Att vad som händer händer, och det oavsett hur mycket sinnet försöker hålla i rodret. Och kanske har jag lärt mig att det visst finns en poäng i att låta sangkaras och vasanas komma upp till ytan och laddas ur. Kanske har jag lärt mig något sen sist. Eller kanske kommer jag åter skolka från meditationerna och balansera på stockar i solen istället. Jag vet inte. Givetvis. Och jag gläder mig i skönheten att inte veta något alls, inte förstå något alls, inte behöva vara något alls.

Hängmattan är nedpackad. Sovsäcken och några filtar. Vägarna, skogen och att inte veta lockar igen.

Vi ses nog där nånstans i evigheten. Bom!