Jag låter Anna berätta vad som händer. Hennes berättelse givetvis. Sagor sagor sagor… Tre olika faktiskt. Hon skriver fantastiskt och just nu skriver jag inte alls. Så jag gör det jag är bäst på — låter någon annan göra jobbet 
- Åker ni utan att säga till mig? Va?! Ni stannar här. Ni stannar här!
- Nej.
Momos långa steg och raka rygg och jag ser Sabnam i ögonen som ett sista farväl och följer efter. Går förbi gurun Omkar som står på gårdsplanen och skriker ut sitt raseri, skriker åt oss att komma tillbaka…
- Jag kan ta dig till många platser. De känner mig, alla känner mig, fråga vem som helst.
Inbjudan till stor träff med massor av sadhus, lockande med platser få turister någonsin besöker. Han är gatans kung, säger han.
- När du är med mig är du välkommen överallt…
Maffiakungen av sopor sitter tjock och allvarlig med guldringar på fyra fingrar. Bredvid honom i det lilla templet bildar män en tät cirkel. De sjunger, spelar trummor, klingar med fingercymbaler och låter en pipa förvandla luften tjock och svävande…
Jao, vi hänger med maffiabossar och fakirer från Rajastan och jag vet inte vad. Det är faktiskt typ hur tufft som helst.
Tack, Anna, för alla ord. Och för alla galna äventyr de här veckorna. Och tack universum för samma sak ♥
Äh Momo, dissa lagom. Vi ÄR ju så häftiga!
Nu har jag skrivit ett inlägg om Omkar också. Sök och den som så önskar skall finna på vindla.wordpress.com