Cirkusen fortsätter, clownen gråter. (Men allt är som det ska.)

Cirkusen fortsätter. Clownen gråter men publiken skrattar när han tar deras synder från dem. Clownen är gammal, sminket flagnat och det vitröda ansiktet är fårat. Tre rynkor i hans panna har funnit sin permanenta plats, lyser igenom det bekymmerslösa sminket.

Clownen har varit med sedan cirkusen föddes. Han har sett allt födas, har sett de trånga träbänkarna fyllas med publik, han ser dem komma och, i generation efter generation.
Clownens nummer är det samma som alltid. Ingenting i cirkusens program har förändrats, men varje gång manegeriet drar igång trollbinds publiken som om de aldrig sett något liknande innan.

Trumman virvlar taktfast, ljuskäglorna snurrar och under jubel och applåder dyker clownen upp. Publiken börjar håna honom, kasta saker på honom. Ölburkar flyger i luften, flaskor, allt de har att kasta. Hånet blir hotfullare och publiken blir aggressiv.

De tar ut all sin ilska på clownen, som gör sitt bästa för att göra sitt nummer trots alla störningar. Det ingår i numret.
Varje kväll är showen likadan. I all evighet. Clownen kan alla spel, har sett alla draman. Han har sedan länge gett upp sina försök att fly cirkusen. Det är omöjligt att bryta sig ur. Han har funnit sig i sitt öde och står gråtande på scen under publikens hån.

Clownen tar sig an deras synder och gör löjliga saker, allt för att få publiken att skratta. Clownen vill bli älskad, för först då kan kärleken han känner för sina åskådare och plågoandar komma upp till ytan. Han vill få dem att skratta, för han vet att cirkusen aldrig tar slut.

Himlar och helveten besöker de trollbundna åskådarnas platser, clownen tar deras helveten från dem och ger dem himlar tillbaka. Han vet att allt beror på hans akt, på om han lyckas balansera på bollen och jonglera med sina käglor trots allt avfall de öser över honom.

Clownen gråter. Publiken buar. Försäljarna jobbar på högtryck för att tillgodose publiken med objekt att kasta, så att de inte ska börja ge sig på bänkarna eller varandra.

Hatet fortsätter och clownen gråter för att han inte lyckas ge mycket nog, för att han inte lyckas göra publiken nöjda.
Akten är över och ännu en clown har spikats upp på korset.

Clownen gråter, men under sminket är han tom. Kostymen står kvar på scenen, som en spegel för publiken, men clownen förstår spelet. Han vet att publiken aldrig kommer låta honom gå. Han plockar inte upp de skändelser publiken kastar, utan balanserar på sin boll och jonglerar taktfast sina käglor. Smärtan och tårarna är inte hans.

Clownen är inte där. Show efter show, utan uppehåll, sedan cirkusens födelse. Publikhavet går aldrig att bryta igenom, transen kräver sin show. Cirkusen går aldrig att fly, för utanför de tunna tältväggarna tar världen slut.

När clownen är i cirkusen, gråter han.

När cirkusen är i clownen, är publiken och transen en genomskinlig dröm, omgiven av den tomhet som omger arenan.

Cirkusen brinner. Ingen bryr sig om att släcka. Men elden tar aldrig slut.

(Behöver jag ens påpeka att du är clownen, publiken, cirkusen och allt det där? Och att det är du som bestämmer hur din akt ser ut, och om du gråter eller ej.)