Faran med att vara korkad i naturen

Faran med att vara korkad i naturen

Gästinlägg av Daniel

När jag säger att jag ska ut och vandra får jag ofta höra dessa frågor:

Sover du i skogen? Själv? Är du inte rädd för yxmördare?

Nej, yxmördare skrämmer mig inte. Risken att stöta på en galning i skogen är nog mycket låg.
Det som skrämmer mig är istället hur naiv jag kan vara. Då och då händer det att jag fattar dåliga beslut som en mer erfaren friluftsmänniska aldrig skulle göra.

Ett exempel på dumdristighet inträffade på min allra senaste tur, och då låg jag faktiskt tryggt i min hammock och mumsade på chips. Och det hände i en skog som ligger så nära Göteborg att det inte ens går att betrakta som vildmark.

Mer om den historien lite senare.

Först vill jag berätta om en annan vandring. Det var min första vandring någonsin, och även den hade kunnat sluta riktigt illa.

Indien, en iskall morgon i oktober 2010.

Det buddhistiska klostret Koumik ser ut som ett fort. Det ligger på Himalayas sydvästra sluttning, i en bergsöken som heter Spiti Valley. På klostret bor femton munkar, och just denna morgon även jag.

Jag vaknade av knackningar på dörren. Solen hade ännu inte stigit upp, och trots dubbla filtar hade jag frusit hela natten. Bakom dörren hördes en vänlig röst, som önskade mig god morgon.

Mannen som pratade med mig var en av munkarna, och jag hoppade ur sängen och följde honom till morgonbönen i templet. Sedan följde en gemensam frukost i klostrets kök, där vi åt bröd som vi doppade i té med smör.

Efter frukosten var jag redo att vandra igen, och samma munk följde med mig ut på tempelgården för att ta farväl.
Det var den andra dagen på en knappt veckolång vandring, och min plan var att övernatta i diverse byar, kloster och gårdar som fanns på en karta som en brittisk backpacker klottrat ihop till mig på baksidan av en pappersservett. Det låter som ett dåligt skämt, men det var den enda navigeringsutrustningen jag hade med mig. Britten var i alla fall helt lyrisk över upplevelsen, och jag blev så hänförd att jag bestämde mig för att åka dit själv.

Senare skulle det visa sig att kartan inte var särskilt bra. Till exempel hade britten spegelvänt flera platser, och markerat ut byar på helt fel sidor av dalgångarna. Han räknade nog med att jag ändå skulle skaffa en ordentlig karta innan jag skulle bege mig ut att gå. Nåväl.

Mitt nästa mål var att ta mig till en by som heter Demul, som ligger en dagsvandring från klostret. På grund av de planerade övernattningarna hade jag varken med mig tält eller sovsäck, och min packning bestod av lite kläder, choklad, kex, en vattenflaska och en kamera.

Munken på tempelgården log.
– Demul ligger ditåt, sade han utanför klostret, och pekade bort mot horisonten.
– Du går bara upp och ned för tre kullar. Du kan inte missa det.
Efter att munken försäkrat mig om att det finns drickbart vatten i bäckar överallt längs vägen började jag gå.
Det var början på en märklig dag av upplevelser, för Spiti Valley är så långt ifrån den stereotypa bilden av ett överbefolkat Indien som man kan komma.

Spiti är Indiens mest glesbefolkade område. Det är inte konstigt, för här faller väldigt lite nederbörd, och naturresurserna är ringa. De som bor här livnär sig på att serva backpackers som vandrar. Eller så är man en munk som är kommenderad att sköta om något av traktens uråldriga kloster. Det finns också bosättare som lever på att hålla boskap, men det är ett tufft liv, och djuren får vandra långt för att hitta ätbart bete.

regn

Denna morgon fick jag vara med om att de regnade, och dropparna föll som smält silver mellan bergstopparna och dalarna i landskapet, som här och där korsas av flera hundra meter djupa raviner.
Området ligger på över 4000 meters höjd, och vandringen var min första höghöjdsupplevelse. På grund av höjden blir varje liten sträcka en utmaning att gå, och man måste stanna för att hämta andan med jämna mellanrum. Särskilt om man går uppför, och det var precis vad jag gjorde när jag efter någon timmes vandring steg över en mindre kulle.
När jag passerade krönet såg jag något nedanför kullen som fick mig att stanna. På knappt hundra meters avstånd stod en hjord med jakar.

Just då visste jag ingenting om djuret, men jaken kan beskrivas som en pansarvagn med ull. Senare har jag läst att jaken är jordens största klövdjur med bisonoxen som närmaste släkting.
Jag räknade till tretton individer i hjorden, och de flesta hade sina mular nerborrade i marken på jakt efter ätbara rötter. Men inte den gråa jaken. I mitten av de svartpälsade jakarna stod en stor jak som var ensam om att ha grå päls, och den stirrade.

Intrycket blev oundvikligen att den gråa jaken var hjordens ”gammeljak”. Kanske tjuren, eller alfahonan? Jag hade ingen aning, utan kunde bara konstatera att den stod blickstilla med ögonen fixerade mot mig. Resten av hjorden verkade inte ha sett eller brytt sig om att jag fanns där.

Jag vet inte hur länge vi tittade på varandra, men jag minns att jag undrade vad den gråa, gloende jaken tänkte. Jag undrade om jag inkräktat på hjordens område, och om gammeljaken såg mig som ett hot. Jag undrade också om dessa djur tillhörde någon, eller om de var helt vilda.

yak

Jag vet fortfarande inte svaret på de frågorna, men jag insåg snabbt att jag skulle bli pannkaka om familjen jak skulle få för sig att rusa mot mig.

Kanske var gammeljaken harmlös och bara nyfiken på människan som stod där uppe på kullen. Men jag bestämde mig för att försiktigt smyga upp kameran, ta en bild, och sedan retirera för att ta en extra stor omväg runt jakarna, på väg till den kulle som munken skulle visa mig vägen.

Och det var kanske här som jag, och saker i allmänhet, började gå åt fel håll.

Men vandringen borde inte ha varit ett problem.

Ser man till fågelvägen är avståndet en baggis, kanske bara tio kilometer från klostret Koumik till byn Demul. Men då måste man räkna med hur svårt det är att gå på hög höjd med begränsad syrehalt, och att landskapet var en oändlig sträcka av böljande kullar och dalar som är svåra att navigera. I alla fall för en amatör.

När jag kommit upp till kullen jag siktat på tog jag span på en ny kulle i horisonten och fortsatte gå, trots att jag inte var riktigt säker på att jag befann mig på ”rätt” kulle på väg till målet.

Resten av dagen flöt på i ett märkligt töcken. Jag letade efter tecken att vara på rätt väg. Och det trodde jag att jag var varje gång jag följde en djurstig som flöt in i en annan. Tillsammans bildade de större stigar, och storleken på vissa av stigarna tydde på att de någon gång använts av människor, kanske med fordon. Men gång på gång visade det sig att stigarna slutade tvärt vid en ravin. Någon gång i tiden hade det antagligen funnits broar över ravinerna, men broarna var i så fall borta sedan länge.

Framåt eftermiddagen började oron komma krypande. Jag började förstå att jag var på fel kurs när jag gått upp och ner för fem kullar utan att se skymten av någon by. Plötsligt förstod jag att jag var i en situation som översteg mina egna begränsningar, och ingen visste var jag var.

Jag hittade aldrig någon bäck med friskvatten, som munken hade pratat om, och det enda vattnet jag såg fanns i raviner och dalgångar långt, långt under den höjd som jag befann mig på. Att ta mig ned till vattnet och sedan upp igen hade tagit en orimligt lång tid.

I takt med att tiden gick kände jag mig allt mer ynklig. Jag var en liten prick i det oändliga landskapet, som bara kunde hålla en hjälplig kurs genom att titta var solen befann sig. Samtidigt närmade sig kvällen. Det tog inte heller särskilt lång tid innan jag ätit upp den lilla proviant som jag hade med mig.

Allt var bara så öde och månliknande, tills jag plötsligt lade märka till en rökstrimma som steg mot himlen någon kilometer bort. Jag följde röken som en fyr, och när jag kom över ännu ett krön såg jag att rökpelaren steg från en liten stenhydda. Hyddan låg på en kulle på andra sidan av en våtmark, och jag har aldrig varit så glad över att se mänsklig aktivitet.

Våtmarken innan hyddan var den första vattensamlingen jag sett inom räckhåll, men jag vågade inte dricka. Vattnet stod helt stilla och var säkert ändå inte drickbart.

I stället för att stanna kryssade jag över våtmarken på de grästuvor som såg hållbara ut, och tog mig upp mot hyddan, som omgärdades av en liten mur av sten. Min hopptur över tuvorna betraktades intensivt av hyddans ägare – en mycket liten och gammal man som stod lika stilla som den gråa jaken jag sett tidigare samma dag. Jag ville så gärna ta ett kort på mannen och hans lilla hus, men det kändes fel att inkräkta i hans liv med en kamera. Det här var utan tvekan den mest isolerade person jag mött på, och jag visste inget om honom.

Till slut stod vi öga mot öga, där bara muren skiljde oss. På nära håll såg jag att hans hud var solbränd av det tunna ozonlagret, och han bar en helt fantastisk dräkt, och till det en mössa som täckte öronen.
Det enda jag fick ur mig var namnet på byn jag skulle till, Demul.

Han svarade på ett språk jag aldrig hört, samtidigt som han gestikulerade ivrigt och frustrerat. ”Demul! Demul!”, sa han, och pekade mot precis den riktning som jag hade kommit från. Tydligen hade jag vid något tillfälle passerat byn utan att upptäcka den, men det var omöjligt att veta var.

Jag tackade och började traska tillbaka igen. Tankarna snurrade i huvudet samtidigt som jag hoppade över våtmarken igen.

Även om jag skulle lyckas hitta riktningen tillbaka till klostret så hade jag inte klarat hela vandringen innan solen gått ned igen. Och Demul skulle jag inte hitta om jag följde stigen tillbaka som mannen i hyddan pekat åt, eftersom jag redan måste ha passerat byn någon gång utan att se en skymt av den.

Utan att titta tillbaka mot mannen gjorde jag något som kändes som en stor chanstagning. På allt tröttare ben bestämde jag mig för plan C: Att ta mig upp för områdets allra högsta tillgängliga topp, som var långt mycket högre än de kullar som jag spejat från tidigare. Kom jag upp där skulle jag utan tvekan haft mycket bättre sikt.
På grund av ansträngningen hade jag hittills gått runt denna topp i en stor halvcirkel, men kanske var det min sista chans att se en utväg därifrån innan dagen tog slut.

Det var i alla fall en konstruktiv plan, men nu kickade höjdsjukan in på allvar. Det kändes som jag åldrades för varje steg, och efter två steg var jag tvungen att stanna och hämta andan, igen, och igen. Det tog alltför lång tid, men till slut stod jag på toppen.

Belöningen var full sikt åt alla väderstreck, vilket gjorde att jag såg sidan av en byggnad med två våningar, halvt dold bakom terrängen som låg två stora dalar bort. Husets dubbla våningar tydde på en by, och jag nästan flög dit med förnyad kraft innan solen gick ned.

Det var första och sista gången jag tog med mig för lite vatten och navigerade med en servett som enda hjälp.
Den kvällen åt jag middag hos en familj i Demul som hyrde ut ett rum åt mig, och på natten tog jag stegen upp till taket för att titta på stjärnorna. De har aldrig sett så fina ut som de gjorde då.

 

Göteborg, juni 2016, en sval kväll efter en varm dag.

Min senaste Göteborgs-resa följde ett mycket enkelt koncept. Jag träffade gamla vänner på dagarna, och när solen var på väg ned använde jag Google Maps för att hitta ett grönområde i närheten där man kan hänga upp en hammock i fred. Den här gången befann jag mig hos en vän som bor i Mölndal, och tog mig därför upp till Safjället.

Safjället är inte mycket större än en tummetott, och har löpspår som används flitigt av motionärer. Jag var därför tvungen att gå in på en liten sidostig för att hitta en undanskymd plats.

När jag varit ute och campat tidigare har jag brukat sova under enklare vindskydd som jag slängt ihop av grenar, eller haft med mig en presenning att fästa mellan träd. Det här är första säsongen som jag använder en hammock, och jag är redan ganska säker på att jag inte kommer vilja sova på marken fler gånger när jag campar. Jag slipper gärna sova på den kalla och fästing-rika marken om jag inte måste.

Hur som helst. Inne i skogen hittade jag en perfekt plats. Två ordentligt stora träd stod står på perfekt ”hammock-avstånd”, till varandra. Den ena på marknivå, och det andra på en liten avsats en meter upp. Klockan var runt 22 när jag kom dit, så jag hängde upp hammocken mellan de båda träden och kröp in innan det blev alltför mörkt.

Till min förvåning fanns det laddning kvar på mobilen, och jag firade det med att öppna en påse dillchips och slösurfa någon halvtimme… tills jag plötsligt föll ned till marken med ett stort brak.

För egen del så var det ett väldigt mjukt fall, men jag förstod inte vad det brakande ljudet kom ifrån. Den enda tänkbara förklaringen till vad som hade hänt var att ett fäste lossnat eller glidit isär på grund av dålig knytning från min sida, men det förklarar inte ljudet.

Jag letade upp öppningen och kravlade mig ut på knä, och såg då att det ena fästet var precis som jag lämnat det. Sedan vände jag huvudet till höger för att kolla på det andra stödträdet som stod på en avsats.

Till min stora fasa hängde hela jäkla trädet och dinglade, tillfälligt stoppad av det andra trädets understa gren. Braket kom alltså från att det ena stödträdet brutits av, och dragits ned med hammockens tyngd rätt mot mig.

faran-trad

Jag hoppade åt sidan och tog bort allting som legat under trädet, och gav sedan trädet en knuff så att det skulle trilla ner ordentligt och inte utgöra en risk för någon annan som går förbi. Trädet föll ned med en stor duns, och det hade inte slutat bra om jag fortfarande legat kvar. Trädet gick inte att rubba när det väl fallit ned, och jag vågar knappt tänka på vad som hänt om jag fått det över mig. Jag tror att kraften hade kunnat jämföras med att slå en hammare med ett ägg, där trädet är hammaren och jag är ägget.

En direkt huvudträff hade utan tvekan varit dödande. Antagligen även om den fallit på bröstet, eftersom det säkerligen gjort mos av bröstkorgen och stoppat andningen. Men hade jag inte strukit med direkt hade jag nog kunnat ligga där i skogen, fastklämd, tills någon hittat mig.

Om sensmoralen av den första vandringen är att inte följa servetter och glömma vatten, så är hammockhistorian viktig eftersom det är så lätt att missa de ganska uppenbara signaler som hade kunnat tala om att jag absolut inte borde ha fäst min hammock där.

För trädet som brakade ihop var dött, och det borde jag ha sett. Hade jag tagit några steg tillbaka hade jag sett att trädet var brutet på mitten. Det hade också stora tickor som växer på döda träd, och det var trots sin tyngd helt genommurket.

Det som lurade mig var att trädet såg friskt ut, och var så stort. Någon vecka tidigare hade jag fäst hammocken i en ungbjörk som var väldigt tunn i jämförelse, och den hade klarat att hålla uppe hammocken. Det här trädet som jag fäste i nu var så stort att jag knappt kunde omfamna det, så jag tänkte automatiskt att den hade tillräckligt mycket styrka för hammocken. Det var helt fel.

I fortsättningen kommer jag alltså kolla efter signalerna som jag nämnt, och dessutom ge trädet en bestämd tackling för att se att det är säkert. För campa kommer jag inte sluta göra.

Allt väl!
/Daniel

faran-trad2

Vandra vidare..
Kalvnäset

Kalvnäset

Kalvnäset är en av mina favoritplatser på jorden. Trehundraåriga ekar, magisk sjöutsikt, massor av får och inte en människa så långt örat når.

Första gången vi åkte dit var i september, efter några veckors hysteriskt arbete. Den gången var inte hängmattan med. Men väl tjocka ullfiltar, fårfällar och en stor termos te.

Det finns så många vackra naturställen runtomkring oss. Men ofta är de lite undangömda och många kräver bil eller en rejäl promenad för att ta sig till. Desto bättre, för oss som kan ta vardagar fria till att ta semester när det behövs. Vad jag längtar till lövsprickningen, så jag kan ge mig iväg och hälsa på gamträdet igen.

Har du något favoritställe? Är det kanske dags att åka tillbaka och landa lite mot jorden?

Vandra vidare..

Om skogen var självlysande…

… så skulle det kanske inte se ut helt såhär. Men efter sex veckor i skogen skapade två konstnärer det här, med hjälp av en projektor och lite kreativitet.

Får mig att tänka på mareld och eldflugor. Och hur magisk skogen är – speciellt ljusa sommarnätter eller i det första gryningsljuset.

Undrar ni hur det går till? Titta bakom kulisserna här.

Vandra vidare..
Så här gör du en ”rökfri” lägereld

Så här gör du en ”rökfri” lägereld

Sitta runt en eld är sjukt mysigt. Och det kan också vara ganska jävligt. Oavsett hur vinden blåser verkar det som allt röken alltid söker sig till dig. Kan det verkligen vara så? Eller är det samma fenomen som gör att det alltid känns som att du cyklar i motvind – någon slags murphys lag?

Det går att bygga en eldstad som löser det där problemet. Kort sagt handlar det om två faktorer: För det första behöver din eld gott om syre, och det får den genom att bygga din eldstad rätt. Sedan finns ett litet tips om hur du ska lägga stenarna runt eldstaden för att syretillförseln ska bli optimal, och luften/röken gå där du vill (alltså inte rakt mot dig). Några minters film kanske är överflödigt – bilden ovan räcker egentligen. Knepet är att ha en stor sten i ena änden, och skapa en korridor för luften att flöda genom. Enkelt, praktiskt, men inte särskilt välanvänt.

Anledningen till att röken söker sig till dig, är att luften mellan elden och dig värms upp, och det skapar ett luftflöde för röken att följa. Genom att placera en stor sten i ena änden avleder du röken genom att göra luften varmare där.. eller något åt det hållet.

Klart värt några minuters youtubande, om det sparar dig många timmar från kisa från rök i ansiktet. Happy camping!

Vandra vidare..
Om skogen. Och träd som pratar med varandra. Och människor som hugger ner dem.

Om skogen. Och träd som pratar med varandra. Och människor som hugger ner dem.

 

Träd pratar med varandra. Träd hjälper varandra att överleva. Se filmen ovan och få en liten, liten inblick i vad som händer där under jorden, där vi inte ser. Och fundera sen på hur sugen du är på att hugga ner hela skiten för att tjäna några kronor.

Med våra förblindande ögon ser vi skogen som råvara, som bränsle till den ständiga hetsen att producera mera, hinna ikapp i BNP-racet och tragiskt nog har vi nästan vant oss vid såren vi lämnar i marken när vi skövlar skog efter skog.
För att någon bestämt att det är okej att göra såhär.
För någon påstår sig äga marken.
Hur sjuttsingen blev det så?

*

Har du varit i en gammelskog någon gång? Om inte, är det inte så konstigt. Bara några futtiga procent av Sveriges skogar är äldre än 150 år. Skogar förvandlas till trädplantager med en livstid på kanske 80 år innan stora maskiner skoningslöst plöjer den på allt som går att sälja.

Jag har turen att bo i närheten av en liten, liten bit skog som inte rörts på åtminstone några hundra år. Jag tar mig dit så ofta jag kan, för att få sitta på ett enormt omkullvält träd, känna den fuktiga doften av nedbrytning och mycel och vara mitt i detta nätverk av liv som får tallåkrarna att framstå som artificiella trädfabriker.

Sättet vi ser på naturen, omvärlden och allt levande omkring oss gör så ont i mig ibland. Hur vi tar oss rätten att mästra och dominera. Hur vi är så rädda för att låta livet ha sin gång att vi måste försöka styra och kontrollera allt.

För att vi är rädda. Någon annan anledning kan jag inte se. Vi är så jävla rädda att inte ha tillräckligt, att inte naturen ska ge oss vad vi behöver för att leva. Så vi tar ansvaret i våra egna händer och producerar så mycket mer än vi behöver för att inte vara offer för naturens nycker, även om det betyder att vi störtar i rasande takt mot vår egen undergång.

Och är vi lyckligare? Har vi högre livskvalitet? Mer fritid?
Vi kanske lever längre, har fler prylar och får mer information, men lever vi bättre?

*

Vi hugger ner skogen, knyter magen, andas i halsen och det känns som vi inte tagit ett djupt, avslappnat andetag sedan före industrialiseringen någon gång. Eller kanske tog vi aldrig det där djupa andetaget när vi kravlade upp ur havet…

När jag tittar på galenskapen ser jag samma mekanism som panikångest. Vi går djupare ner i katastrofen i rädsla för att släppa och se efter vad som händer. Vi är så rädda för att inte vara rädda, för tänk om det finns anledning till fara? Vi håller fast i tiden för att mota bort den skräckinjagande framtiden. Vi eldar på för fullt för att inte vargen ska ta oss. Vi måste ha ökad tillväxt, annars går allt åt helvete. Vi måste andas ut, annars går allt åt helvete, men tanken är så skrämmande att den är förbjuden. Andas ut? Nej, nej. Tänk om det finns anledning till fara?

*

Kanske kraschlandar vi, kanske lyckas vi faktiskt vända paniken och låta pulsen sjunka. Kan vi göra det för sig kan vi göra det tillsammans. Men där är något av ett mysterium. När det är så lätt att vända en nedåtgående spiral i mig, varför är det så trögt som kollektiv?
Kanske för att momentumet är så stort. Och för att så många av oss är så övertygade om att farorna är verkliga. Om att vargen faktiskt kommer och tar oss…

Skogen återhämtar sig, men gör vi det?
Hur länge kan vi leva utan syre?

*

Vi kanske fuckar upp allt, men jag kan ändå inte vara rädd. Träden, blommorna. Himlen och molnen. Stjärnor och universor. En dag här, en dag borta. Har du sett evigheten en enda gång är den obetvivelbar. Ingenting kan tas bort. Vi ser hela världen i de ögonpar vi möter. Lever vi för fullt idag så räcker det. Sprängs solen ikväll har vi ändå levt ett värdigt liv. Låt det ta slut när det vill, så som det vill. Låt oss bygga solceller och spränga kärnvapen. Låt oss kramas och kriga, kämpa emot och kämpa för, för önsketänkande till trots är det det vi gör. Låt oss leva våra roller och låta naturen leva sin. Låt se var den här galenskapen i världen tar vägen. Hur nattsvart kan det bli, och vad som händer sen. Vad händer när ljuset återvänder? Vad händer om vi alla släpper det vi så hårt klamrar oss fast vid?

Jag väntar och ser. Med sorg i sinnet och frid i hjärtat hänger jag i gammelskogen så mycket jag kan innan galningarna hugger ner de sista träden som fått växa fritt..

Vandra vidare..
Vi tittar på nya DD Superlight lättviktshammock

Vi tittar på nya DD Superlight lättviktshammock

I dagarna gav jag mig ut till Färnebofjärdens Nationalpark för att vandra benen av mig, mumsa smultron och bli uppäten av mygg. Och för att testa den nya DD Superlight-hammocken jag peppat inför. Fyra-fem långa barfotamil och två myggomgivna nätter senare är det dags att lägga min dom. Kan DD Superlight fungera som ett alterantiv till kära Hennessy Hammock?

Packstorlek

dd-packstorlek

Vi börjar med packstorleken. Med sina 920 gram – varav nästan hälften utgörs av regnskyddet – är packstorleken imponerande liten. Hängmattan får lätt plats i din hand. Myggnätet är marginellt större och även regnskyddet håller en klart imponerande storlek. Jag packar ner hängmattan, ett liggunderlag (för att det väger mindre än en underblanket och för att jag vill ha möjligheten att sova på barmark infallet skulle komma)

Vandringen börjar..

farnebofjarden1

farnebofjarden2

Jaha, men hängmattan då?

Ok, till hängmattan. Första natten står jag i en halvtimme i mörkret och äts upp av mygg samtidigt som jag försöker fatta hur jag sätter upp DD. Systemet med whoopieslings och repöglor som karbinhakar är lättvikt, men också lite krångligt. Åtminstone innan man får till knycken. Spontant känns det väldigt tunt, mycket tunnare snören än på Hennessy Hammock. Men så är det superultralättvikt…

Den första känslan av hängmattan är härligt (trots myggen). Tyget är tunt, skönt ”fallskärmsmaterial” som är behagligt att hantera. Däremot är den liten, mycket mindre än den Hennessy Hammock jag är van vid. Jag inser mer och mer att för att få något superultralättvikt behöver man kompromissa bort överflödigt. Som utrymme och komfort.

Hängmattekitet är lite klurigt att sätta upp. Själva hängmattan har tydliga och fina instruktioner och är inte särskilt komplicerat ens i mörker. Myggnätet kommer helt utan instruktioner och jag inser först när jag satt upp hängmattan att myggnätet ska träs igenom snörena. Bara att knyta ner ena sidan, trä den genom myggnätet och börja om. (Regnskyddet testade jag aldrig, för det var stjärnklart och jag ville mest sova.)

Till skillnad från Hennessys hängmattor är DD:s myggnät separata från hängmattan. Det ger en frihet att välja myggnät eller inte – perfekt för daghäng eller myggfria nätter då det inte är något i vägen för att titta på stjärnorna. Men i Färnebofjärdens myggparadis är det inte bästa idén. När jag väl försöker sova på natten visar det sig att myggorna hittar in ändå! Myggnätet är lite väl tight tilltaget, att när jag vänder mig i hängmattan åker ena kanten upp och skapar en glipa där myggen kan smita in. Halvokej i Sverige. Absolut inte okej i tropiskt klimat där det känns som en bra idé att skydda sig mot malaria och denguefeber. Kanske gjorde jag bara fel – andra har svurit på att deras hammockar är helt myggtäta – kanske var det att jag valde liggunderlag istället för underblanket (i ren lättviktsfilosofi), eller kanske är myggnätet – som träs över hammocken och dras ihop med en dragsko undertill – inte den smartaste lösningen.

Ytterligare något jag inte riktigt gillade var hur nära ansiktet myggnätet är. DD Superlight är lättvikt, men tyvärr inte alls rymlig. Kombinerat med att myggor smiter in är jag inte säker på om bzzzzzet jag hör kommer från alla tusen mygg utanför myggnätet eller om det är ännu en mygga som tagit sig in och vill äta mig.

Sovkomforten var dock skön, trots storleken och trots liggunderlaget. Eftersom hängmattan är rak, till skillnad från Hennessys vridna – böljar hängmattans kanter upp som en skön kokong. Å andra sidan blir sovpositionen lite banan och jag försöker krypa ihop i alla möjliga ställningar, något som hammocken inte riktigt ger rum till. Trots det, och trots myggen som smiter in, blir det ändå två härliga nätters sömn.

DDsuperlight2

DDsuperlight3

DDsuperlight4

DD Superlight – sammanfattning

+ Imponerande liten packstorlek.
+ 920gram!
+ Smidigt system att hänga upp, utan att det tar plats.
+ Snygg (ja, det är viktigt)
+ Bra kvalitet
+ (Trots allt) bekväm för sin storlek
– Lite för mycket komfort bortkompromissad
– Separat myggnät som inte håller tätt(!)
– Myggnätet alldeles för nära ansiktet

Spontant känner jag att Hennessy Hammock Explorer är värt sitt extra kilo – räknat med ytterligare nästan två kilo underblanket och sovsäck så väljer jag hellre 3.5kg god komfort än 2.5kg halvbekväm ultralättvikt. Som nödhängmatta, eller alltid-redo-hammock är DD Superlight dock utmärkt!

Jag var exhalterad över DD Superlight som backpackinghammock – fungerar ju bra från allt till att hänga hängmattan vid lilla boendet, till att dra ut i djungeln – men hittar jag inget sätt att göra myggnätet absolut tätt känns det inte riktigt som en bra idé. Jag ska försöka få tag på en av Hennessys ultralätta modeller och jämföra.

Kan tillägga att det här var min första DD Hammock, efter några år med Hennessy, så det är säkert en del ”kulturella” skillnader jag inte vant mig vid ännu. Men som det är nu skulle jag föredra Hennessy Hammock tio gånger av tio.
Har du själv testat DD Superlight? Dela gärna med dig av dina erfarenheter!

Och så det där med Färnebofjärden…

Färnebofjärden är en Nationalpark, så det råder campingförbud där, förutom på vissa anvisade ställen. Dock är det lätt ordnat genom att gå en bit från vattnet, så kommer du ut i ”vanlig” skog där allemansrätt råder. Dock behövs det inte – kring Nationalparken finns ett antal vindskydd och stugor som står öppna för vem som helst att sova i. I anslutning finns också torrdass och intrycket av de flesta ställena var att de var himla fräscha och fina. Men stugorna verkade inte användas särskilt ofta, trots att de fanns både sängar (ta med eget liggunderlag) och kamin.

Så det finns alltså massa stugor i skogen, som går att låna för en natt, helt gratis och utan bokning. Och istället trycker vi ihop oss på campingar och betalar massa pengar för det. Ännu ett av de där mysteriena jag inte förstår. Men tack Länsstyrelsen, eller vilka ni nu är, för den fina servicen ni fixar!

stuga1

stuga2

Vandra vidare..

Vill du ha ett fint mail ibland?

Vi vill dela fint med dig. Och kanske en och annan rabattkod.

Vi skickar högst 2 mail om året och delar givetvis aldrig din epost. Lovar ♥

Tack! Nu har du gått med.