Momo Jord

– Vad gör du?
Jag kommer på mig släv med att vanemässigt titta ut mot den framrusande perrongen.
– Tittar efter kontrollanter… Jag är inte säker på om vi plankar eller inte.
Hon ler. Jag ser klarhetens svärd i hennes ögon. Min guru.
– Det gör vi. Vad gör du om kontrollanterna kommer?
– Då skulle jag gå av, antar jag.
– Varför då?
– För att slippa massa onödiga böter?
– Varför då?
Den där blicken. Hugger rakt igenom. Jag tystnar.
– Bakom varje kontrollant finns en människa. Människor vill bli mötta. Konstpaus. Och bakom varje människa finns tomhet. Vågar du möta den tomheten?
Jag brister ut i skratt.
– Vem skulle möta vad?
Skrattat bubblar över i henne med.
– Precis.

♥

Det var då. Vindarna blåste vidare; även i stillheten finns ett flöde. Från tomhetsgrundat guerillaashram i Stockholm via gitarrspelande äppelchaidrickande stillhet utanför Göteborg och rakt ned till kaoset i Malmö och möllevångsfestivalen. Roadtrip i skåneland, balansen mellan storstad och land, stillhet och äventyr.

♥

Vad som än sker är frågan med mig. Den är där, utan ansträngning, utan spontant uppdykande vid varje upplevelse.
Vid varje tanke — vem är det som tänker?
Vid varje känsla — vem känner?
Vid varje upplevelse — vem upplever?
Frågan som en ständig påminnelse om vad som egentligen är riktigt.
Vem?

? möten, människor, tomhet, planka, tunnelbana, roadtrip

Tanke blev limbo blev chockartad verklighet. Över en natt tömde jag mitt rum på prylar och flyttade in i min väska. Jag är bostadsfri och internetfri. Fri fri fri. Världen för mig dit den behagar, och jag ser att det är gott. En tid av ostrukturerat kaos, friheten i blicken här och nu, inte i framtiden, och varje ögonblick är ett beslut som kan men inte måste fattas: jag styr stegen, eller så gör Gud det. Det gör detsamma om jag rör på mig eller står stilla, vad jag vill eller inte vill. Jag kastas in i äventyr, sitter stilla och dricker te, möter kroppar, själar, huvuden.

Jag köpte en större väska, efter att ha levt i fyra år på trettio liter. Nu har jag dubbelt så mycket plats i mitt hem, lite som att flytta in till två rum och kök. Friheten att välja blir lite tyngre, men att inte ha blir också begränsat. Och det är schjysst att ha med en extra tröja om det blir kallt, en filt för att den är mysig och sådant som givs mig på vägen.

Ett rött rum i Göteborg, utsikt över solbelysta husfasader mot en mörkgrå himmel; tre vita garderobsdörrar sticker ut från det röda. Som att man kan välja, att det alltid finns ett val, må man möta ett lejon eller en skatt; kanske är det samma sak. I min kalender står massa platser och datum och tider men jag känner mig ändå helt fri.

Sverigeturné med eldshower väntar, göra världen lite mer magisk. Likaså äran att tjäna andra genom att serva på vipassana. Luft, vind, kaos med en liten bismak av balans. Ingenting går att planera, men ändå hamnar jag där jag ska, när jag ska vara där, som det står i min lilla kalender. Det fascinerar mig varje gång, livet vecklar ut sig bit för bit, steg för steg; jag är aldrig säker på om det det är fast mark min fot når, eller om den ska vika sig som den drömska illusionen vi alla vandrar i. Det gör lite detsamma, färden går framåt, bakåt, uppåt, står stilla men virvlar, virvlar och jag med den.

Världen är min lekplats, är allas vår lekplats. Det är därför vi drömmer fram den. För att uppleva, leka, njuta. Tror vi det är på riktigt får vi lätt för oss att det är allvar. Då kan det bli tungt, hårt, motstånd. Jag trivs med att utmana världen, utmana mig själv. Se hur långt jag kan tänja gränserna för verkligheten. Titta upp mot himlen och skingra ett utvalt moln, genom att tacka det för att det redan skingrat sig. Är du medveten om att du drömmer har du redan vaknat upp, och då är vad som helst möjligt.

Minns det i varje ögonblick. Vad som helst är möjligt. Utifrån evighetens och oändlighetens perspektiv måste allting ske hela tiden. Alltså finns inga gränser mellan dröm och verklighet, mellan möjligt och omöjligt. Du kan göra precis vad som helst. Och du behöver aldrig vara rädd. Världen tar hand om dig, för du är en del av världen, och den vill dig inte illa.

När du vågar blir färgerna så mycket starkare, formerna så mycket klarare. Verkligheten så mycket verkligare. Och då ser du hur tunn hinnan är, den mellan vår bubbla och alltet. Den mentala hinnan som skiljer oss från evigheten.

Vi ses där. ♥

Jag vaknade upp en morgon, för kanske en vecka sedan, och såg att det var sol. En alldeles utmärkt dag att lifta hem från Englagård. Jag lärde mig att lifta inte är en slump, som något i livet. Önskningar och manifestationer gör det hela mycket lättare. En lastbil tog mig till Göteborg, och när jag kom hem kände jag i hela själen hur rätt mitt beslut var, att göra mig av med alla materiella band, flytta in i min väska igen och se vad universum har för planer för mig. Kollektivet där jag bott är jättevackert. Jag älskar människorna. En villa i centrala GBG är värsta lyxen. Men det är inte där jag ska vara nu. Världen har andra planer för mig.

– Men var ska du ta vägen? frågade någon.
– Jag vet inte, svarade jag, log och ryckte på axlarna.
– Men vad ska du göra?
– Jag vet inte, svarade jag igen. Leendet blev ännu större.

I frågan hittade jag hem. I nuet. Inblicken i verkligheten bortom människoleken gav mersmak. Omgivningar påverkar mig; jag leker människoleken men vet att det finns så mycket mer därtill. Jag är i babylon för att frigöra mig från alla band. Göra mig av med prylar som tynger och är onödiga. Jag flyttar in i min väska igen, avslutar allt som är ofärdigt. Frigör energi.

Och sen? Jag vet inte.

Jag ska finna ett sätt att leva med Gud i varje ögonblick. Bryta mig ur hjulet, ta mig bortom människoleken. Jag vet att allt är hela tiden, att Gud är i varje droppe, i varje ögonblick, i varje andetag. Men jag trillar lätt in i leken av tankar och känslor, framtid och förflutet och identifikation med egot och kroppen när jag är i Babylon där så många är stressade, har agendor och tycker att så mycket är viktigt.

Gud är viktigt. Kärleken. Allt annat är för mig.. flyktigt, förgängligt, oviktigt.

Så jag ger mig ut på pilgrimsfärd. Jag, min väska och min tillit till att livet för mig dit jag ska, att jag möter rätt människor och hamnar i rätt sammanhang. Och hela universum skriker att jag är på rätt väg. Efter att ha kämpat mot strömmen hela våren släppte jag taget, flyter med och njuter av världens gåvor. Jag vet inte var jag tar vägen, men nya möjligheter dyker upp hela tiden. Kanske flyttar jag till Englagård och förgyller kurserna med chaite och eldshower. Kanske bor jag i malmö och är husmassör i Mecca och lyxar möllanfrukt. Eller så följer jag moder Indiens kall och åker dit redan nu. Eller så hamnar jag någon helt annanstans. Jag är fri, obunden och kan följa livets vindar när de blåser. Jag vet inte. Och jag behöver inte veta. För var jag än är, så är det ju faktiskt här. Och när det än är, så är det ju faktiskt nu.

Vi ses på vägarna eller bland träden, systrar och bröder. Lita till livets storhet och minns kärleken i varje andetag.

Hare krsna hare krsna krsna krsna hare hare
Hare rama hare rama rama rama hare hare
I have found a way to live, in the prescense of the lord
Hare ram ram ram sita ram ram ram

? kärleken, gud, universum, människoleken, äventyr, lifta

Efter nästan fyra månader i Orgíva vågade jag mig äntligen ut ur bubblan och åkte till Granada, en timme bort, för att hälsa på min kära vän Rosa. Från stillhet, meditation, skrivande och raw food. Rakt in i Babylon.

Babylon. Förlustelsesökandets och de temporära tillfredsställandets högborg. Kvällen började på en kaffebar. Kaffe. Vitt socker. Cigaretter. Coca cola. Alkohol. På väggen en TV som visade barnprogram utan ljud. Tobakautomater, spelmaskiner. Samma tema överallt. Korta kickar för att döva dig själv.

Droger. Allting droger.
Ingenting som innehåller något liv. Ingenting som innehåller någon näring.

Ur mina raw food-ögon såg jag bara gifter. Hur alla förgiftade sina kroppar och sina själar. För vad? Jag kunde inte riktigt förstå det. Kan fortfarande inte. Helgen fick mig att ta ett beslut.

Jag vill inte förgifta min kropp.
Jag vill inte förgifta min själ.
Jag vill inte äta död, näringslös mat.
Har du smakat på en bit vitt bröd efter att ha levt på enbart levande, sprudlande enegiintensiv föda ett tag?
Brödet är… dött. Svårsmält. Liksom kletar sig fast i munnen och i tarmsystemet.

All processad mat är död. Den ger dig ingen näring och kroppen vet inte hur den ska ta hand om de främmande substanserna som kommer in genom munnen. Processad eller tillagad mat är naturfrämmande, och kroppen hanterar den så. Utan enzymer kan inte kroppen tillgodogöra sig näringen eller smälta maten på ett tillfredsställande sätt. Kroppen reagerar med motstånd och lägger stora resurser på att försöka smälta maten, och om inte det går, så åtminstone kapsla in den i fettceller för att inte gifterna ska påverka systemet. Cooked food is poison.

Jag hade enorma cravings på sallad hela helgen. Näringsrik, levande, underbar sallad.

När jag slutligen kom hem efter några dygn av äventyr, magi och babylonförvirring gjorde jag äntligen min favoritsmoothie, och kände allt liv i varenda droppe sprida sig ut genom kroppen, återställa näringsbalansen och göra mig hel igen.

Mat är så viktigt. Ta hand om din kropp. Ge den vad den vill ha. Naturlig mat. Direkt från Moder Jord.

♥

Momos favoritsmoothie
Den här smoothien har varit min frukost de senaste tre månaderna. Den ser aldrig likadan ut, även om basen är densamma. Här följer ett exempel på hur den kan se ut, men kan varieras in i oändlighet. Mixa allting i en blender eller med stavmixer eller vad du råkar ha. Spä ut med vatten om det blir för tjockt.

• En apelsin
• En banan
• En stor näve sallad (ju mer desto bättre.. gärna någon mörkgrön sort)
• En liten näve gojibär
• Lite MSM
• Råa cashewnötter (om du vill ha lite mer energirikt)
• Valfria superfoods. Mesquite är gott. Maca gör smoothien mycket matigare. Kolanöt och guarana är koffeinenergi = gifter, men ändå bättre än kaffe.. och väldigt gott.

Testa dessutom hampafrön, kiwi, gurka, selleri, mandlar, lucuma…. smoothien kan verkligen varieras in i oändlighet! Eftersom allt är flytande är den jättesnäll för magen och ger enormt mycket energi. Dessutom är den helt sjukt god, och helt sjukt vackert grön!

? raw food, babylon, gifter, hälsa, mat

Jag tror jag bor i varldens vackraste hem…

♥

♥

♥

♥

♥

Jag är så jävla trött på babylon. Så jävla färdig med staden. På hårda kanter, hård asfalt att gå på. Människomassor som strävar åt olika omedvetna håll; energier vilsna och splittrade. Lockelser som drar människor med sig; jag vågade mig in på H&M för några dagar sedan. Det var en skrämmande upplevelse. När vi såg det ur lite fågelperspektiv, i rulltrappan ned, stod det sig så klart. Så.. omedvetet, så tragiskt, så skrämmande. Speglar överallt, och samma tanke i var människas sinne: är jag snygg i det här? är jag snygg i det här? duger jag?

Två månader i staden. Nästan tre nu. Det har varit magiskt, underbart. Sådan kärleksexplosion. Jag har njutit asfalten, åkt bräda, hängt med folk nästan dygnet runt. Legat på magar, sovit med fler vänner och kramats mer än jag gjort på hur länge som helst. Jag har njutit ett hem, en säng, en dusch, en sambo; ett extrovert intensivt galet liv.

Nu är det färdigt. Nu är det över.
Jag har varit ute i skogen en gång sen jag kom till sverige. En gång.
En gång har jag suttit på ett berg och tittat på solnedgången.
Nästan ingen gång har jag i stilla ro bara varit. Aldrig här. Aldrig nu. Alltid sen eller någon annanstans. (Utom när jag åkt backar för snabbt för att kunna fokusera på något annat, då var här och nu bara.)

Det har varit en fin tid i babylon. Nu ser jag dess ogästvänlighet, dess kantighet, dess baksida. Det som finns där hela tiden. Stressen. Olyckligheten. Strävan att bara överleva, passa in. Rädslan för att inte göra det. Ytligheten i samtalen jag uppfattar brottstycken av. Jag är inte i det längre. Jag är utanför. Iakttar. Iakktar och skälver. Jag är inte del av det här. Jag vill inte vara en del av det här längre.

Jag är så jävla trött på buller, folkmassor och asfalt. Bilar.
Jag är så jävla trött på att konsumera. Hela sommaren har jag bara konsumerat.
Det kan jag fortfarande. Det är bara pengar.
Men jag vill inte. Jag vill inte köpa den där kaffen. Den där falafeln. Den där tröjan. Jag vill inte. Jag behöver inte. Jag har allt jag behöver. Låt de vara så.

Om två veckor lämnar jag lägenheten. Packar väskan och ger mig ut på vägarna igen. Tar med mig brädan, gourden och kläderna jag behöver. Jag vill inte ens åka tåg eller buss. Jag behöver inte. Jag kan lifta. Ta mig fram som jag vill. Frihetskänslan när lastbilarna viner förbi. Utan stress att komma någonstans. Fram kommer jag alltid.

Jag vill vara i skogen. Andas fågelkvitter och njuta trädsus. Plocka svamp och blåbär (om det finns några kvar). Palla äpplen från gårdarna i närheten. Hugga min ved och laga min mat. Jag vill hälsa på vänner, dricka te, kramas, sova. Borta från babylon, från hysterin och kaoset. Jag längtar till Spanien. Bo i ett hus, dricka te vid elden. Inte köpa nya kläder förrän de andra faller sönder och samman. Hitta en filt på gatan när det är kallt. Köpa mat som behövs, och ingenting mer. För ingenting mer behövs. Äta nyttigt, leva långsamt, dansa med solen. Prata spanska och låta siestan bli ett uppehåll för dagen. Träffa människor som gör detsamma. Tar det lungt. Ingenting är viktigt. Ingenting är viktigt.

Jag vill vara. Vara, andas, le. Andas. Andas. Andas.
Jag har allt jag behöver. Kläder på kroppen. Kärlek i hjärtat. (Och min bräda och en dator att fixa skolan med; det är inte nödvändigt, men en schjysst bonus.)

Hippien har vaknat igen. Fuck babylon.
Vi ses på vägarna, mina vackra vänner.
Jag älskar er.

Jag tycker om gatukonst som tar en stund att upptäcka. Jag undrar hur många som vandrar från Parc de la Cuitadella i Barcelona varje dag, men ändå aldrig sett den här. Bara för att något är tjugo-eller-så kvadratmeter stort betyder inte att man nödvändigtvis ser det. Gatukonst är inte reklam. Det handlar inte nödvändigtvis om att synas. Snarare skapa skönhet av något som vanligtvis är ganska sterilt. Lite spänning i vardagen. Äventyr i babylon.

Låt blicken vandra nästa gång du vandrar i staden. Skönheten finns där du minst anar.

? gatukonst, barcelona, street art, kreativitet

Att resa handlar om att upptäcka. Uppleva. Det är lättare att komma in i ett stadie av ren närvaro, utan massa måsten. Så släng din guidebok som försöker locka dig till tusen olika ställen, släng stressen att “måste hinna med allting”. Jag erkänner, även jag har tittat i någon Lonelyplanet ibland för att hitta inspiration om var jag ska ta vägen. Ofta har det varit mer stressande än givande. Jag har fastnat i framtiden, varit orolig för att hitta bra boende och vad jag ska göra där, och inte där. Minns ni Killinggänget? “Där är där där man inte här, här är där där man är.”

Jag har spenderat åtminstone ett år i Thailand. Det är ett soft land. Enkelt att leva i. Trevliga människor, bra infrastruktur, helt otroliga motorcykelvänliga vägar, många lärdomar. Här är mitt Thailand. Men följ det inte. Ta det blott som inspiration. Finn ditt eget. Även ett så turistinvaderat land som Thailand går att hänga i som en vanlig människa, och inte som en vandrande bankomat.

Gör.

Åk till norr. Det finns ingen kärlek i söder. Attityden är ungefär “vi har stranden, så folk kommer hit ändå.” Och det gör de. I hundratusentals, eller miljontals om året. Men visst, vill du lyssna på barnskrik och gnällande svenskar, så åk dit, för all del. Dessutom är södern sisådär dubbelt så dyrt som norr. Om du absolut måste till stranden, åk till klätterparadiset Ao Ton Sai i Krabi.

Hyr motorcykel. I Pai kostar det 1500 baht (3-400kr)/månad. Tänkte du stanna länge kan du köpa en schjysst 125cc för 10-15000 baht i Chiang Mai. Som du sedan kan sälja för nästan lika mycket. Du slipper planera resor, trängas ihop med turister i bussar eller minivans med påtvingade matstopp. Du kan finna paradis ingen annan hittar till för att det inte finns på de etablerade rutterna. Du kan stanna när du vill, hur länge du vill. Du kan vakna upp på morgonen och bara “idag drar jag” och tio minuter senare vara på väg. Och hela norr är gudomligt vackert att köra omkring i.

Res lätt nog för att bekvämt kunna ha med dig all packning på cykeln. Med spännremmar och kreativitet kan man få med sig mer än man tror.

Ta upp liftare. Vid hilltribemarknaderna finns ibland (eller ganska ofta) någon gammal kvinna som vill hem till byn några kilometer bort. Hon kommer älska dig. Och kanske bjuda in dig att äta eller bo hos dem någon natt. Du kan hamna på ställen du inte trodde fanns. Du kan träffa människor du aldrig annars skulle träffat.

Le. På riktigt. Thailand är en leendets kultur. Det gör ditt liv lättare. Du sprider bättre vibbar. Att bli upprörd hjälper ingenstans, även om du blir lurad på något sätt. Le när du prutar, om du prutar. Min-mamma-ligger-på-sjukhus-och-jag-måste-mata-mina-fyra-barn-stilen gäller inte i det här landet.

Antipruta. Den där plånboken för 10 baht (lite mer än två kronor) har kvinnan som säljer den suttit och broderat och sytt. Erbjude henne 20-30-40 baht. Se reaktionen. Du har råd. Och du ger en familj mat. Och du gör någons dag. Fast lär dig vad saker ska kosta. Betala inga fantasipriser till giriga försäljare, t ex på Chiang Mais turistnattmarknad. Skippa den förresten, allt finns på söndagsmarknaden, och försäljarna är mycket trevligare och ärligare.

Skippa resebyråerna. De är djävulens påfund. Du har inte kontroll över någonting, slussas runt i halvsanningar eller rena lögner. Antingen tjänar de pengar på din lathet genom stora mellanskillnader, eller så crampar de ihop dig på en sunkig buss med “good movies everyday” i tolv timmar. Köp tågbiljetter på tågstationen. Bussbiljetter på busstationen. Åk på spontanäventyr istället för paketresor. Gå ut i djungeln och vandra istället för att åka på trekkingresor. Eller åk till någon hilltribeby och be någon visa dig runt i deras omgivning för en peng.

Skippa kameran. Ok, fota är schjysst. Men inte hela tiden. Spendera lite tid till att bara uppleva också. Spendera inte din tid i rädsla för att inte minnas det efteråt. Och det är inte alltid så roligt att få en kamera upptryckt i ansiktet. Jag säger som Snusmumriken: “Förstår de inte att jag förstör mina minnen om jag berättar om dem? Då minns jag bara mina egna berättelser sen.”

Åk tåg. Bussar är hemska. Ta dem bara om du måste. Tåg åker ofta genom vackra miljöer dit vägarna inte når. Du kan sträcka på benen, eller t o m få en säng om du åker nattåg. Det är lite dyrare om du väljer andraklass- eller sovtåg, men det är så galet värt det.

Åk tredjeklass. Okej, arton timmar tredjeklass är inte roligt. Träsmaken tar över. Men är det bara några timmar, sisådär åtta eller så, är det definitivt värt det. Bänkarna är placerade så att du tvingas kommunicera med dina medresenärer, även om ni inte talar ens ett uns samma språk. (Leenden och kroppsspråk hjälper långt.) Fönstrena är neddragna, så du får direktkontakt med omgivningarna. Försäljare går på på varje station, med vatten, drycker, frukt, mat, rotis, you name it. Åker du i en vagn full av turister (t ex Bangkok – Chiang Mai) kommer du få stå ut med att tågvagnen snarare liknar en bar, och tågkompaniet har monopol på försäljning av mat och dryck. Till sjuka överpriser.

Lär dig språket. Jag erkänner. Jag har spenderat ett år i Thailand och pratar inte mer än lösryckta fraser. Ännu mindre kan jag läsa. Mer lär dig det mest fundamentala. Hej, tack, vad heter du, vad kommer du ifrån; lär dig räkna. De kommer göra underverk när du är den enda utlänningen på tredjeklasståget.

Respektera kulturen. No shit? Men när strandmiffos springer runt i Chiang Mai med bar överkropp är något jävligt fel. Thailändare är för artiga för att säga något. Ta på dig din t-shirt. Kliv inte över människor eller mat. Peka inte mot buddha med fötterna. Du kommer dränkas i svett i vilket fall som helst.

Ät på gatan. Det är billigare, schjysstare, snabbare, softare. För oss vegetarianer kan det vara lite lurigt ibland, men Som Tam (papayasallad), grillad tofu, nudelsoppa eller ris med grönsaker brukar gå att trolla fram.

I norr. (Platser)

Ok. Du är i norr. Och nu då? Tja. Äventyra. Låt ett ställe ta dig till ett annat. Skippa den där framtidsångesten om var du ska ta vägen. Det ordnar sig. Prata med folk. (Har jag sagt det förr?) Här är några utgångspunkter. Dra ut på landet, börja på Second Home eller Tacomepai och se var det leder. Finn din egen väg. Ditt eget Thailand. Här är en del av mitt.

Chiang Mai. Ja, staden finns med i guideböckerna . Tempel är väl trevliga, men bara några dagar. (Testa hänga runt lite på tempelområdet och faktiskt prata med munkarna. De kommer bli tokglada. Annars är det lite levande zoo över det — gå in, ta ett foto, titta runt lite, gå ut, gå till nästa tempel.) Mest hänger jag är för alla kurser. I synnerhet massagekurserna är helt otroliga. Skippa ITM, TMC, TTC och alla andra trebokstavskombinationsskolor. De är de mest kända, men jag har inte upplevt eller hört något gott om dem. Någonsin. Skräp är ett annat ord.

Vill du lära dig thaimassage ska du åka till Lahu-byn med The sunshine Network. Du bor i en hilltribeby tillsammans med tuppar och grisar och karaoke och hundar och toksofta Lahus och lär dig den bästa och mest kärleksfulla thaimassagen som går att frambringa. Vill du gå mer avancerade kurser, eller av någon anledning stanna i staden, gå kurser på Sunshine massage school. Båda skolorna är i samma nätverk som den legendariska Ashokananda startade. Är du riktigt inne på massage, så ta dig några veckor eller månader och studera för den lika legendariska Pichet. Men du får hitta honom själv . Glöm inte ta med dig blommor till altaret.

Sen är det dags att dra. Chiang Mai är en bullrig, avgasig och överbefolkad stad. Åk ut till naturen istället.

Second Home. Mitt paradis i Thailand, sju eller så mil från Chiang Mai. Skippa hela guesthouse-och-restaurant-scenen. Häng med munken Chinnaworn. Bygg lite lerhus eller jobba lite i permakulturträdgården, eller gör vad du vill. Behöver ni mat är det bara gå ut på fälten och plocka, eller ut i naturen och hitta ätbara växter. Stanna ett år eller en vecka. Vanligtivs brukar det vara någonstans mellan 5-15 personer där, varav en handfull bor där mer eller mindre permanent. Känner du för att stanna kan du bygga ett eget hus. Allt är på donationsbasis. Här finns kärleken.

Det finns också liknande ställen i närheten, som jag dock inte varit på. Kolla in Pun Pun t ex.

Pai. Hippiebyn i norr. Ett av Thailands största resmål. Men det är det av en anledning. Även här kan du komma undan guesthouse-och-restaurant-scenen. Bo hos Sandot på Tacomepai en halvmil utanför byn. Volontära med honom, bo gratis i något av de sjukt vackra och kärleksfulla hyddorna med varmdusch under stjärnorna och ät med familjen. Eller betala en spottstyver och bara bo där utan att jobba.

Åk dit på lågsäsong (mars-oktober) så får du mer lugn och ro.

Skogstemplet i Mae Hong Song. Är du det minsta inne på vipassana, buddhism eller meditation måste du åka hit. Ett galet vackert tempelområde i de vackraste omgivningarna jag sett. Åk på retreat några dagar här. Offra mat till munkar, meditera många timmar om dagen, recitera mantran och ät galet kärleksfull och god mat. Vandra runt i omgivningarna eller gå till någon av alla meditationsgrottor.

Dyk upp oanmäld. Hitta någon av munkarna och be att få stanna och meditera så får du ett eget rum. Stanna så länge du vill. Stoppa en peng i donationsboxen när du åker därifrån. Ta med dig vita kläder. Templet ligger mellan Pai och Mae Hong Song, 45km före sistnämnda stad. Du kan antingen åka buss från Pai eller glida dit på motorcykeln. Det sägs vara 1089 eller så kurvor mellan de två städerna. Det är många. Och något som definitivt ska upplevas på cykel.

Det största misstaget man kan göra är att försöka hinna med så mycket som möjligt. Två dagar där, tre dagar där, vidare ned, se det där och det där och det där du läst om. Skippa det. Har du tid, stanna en månad eller mer på ett ställe. Ta motorcykeln och åk. Se var du hamnar. Mat finns att få tag på överallt. (Fyll frontkorgen med frukt.) Boende löser sig alltid. Finns inga guesthouses i närheten är det alltid någon som förbarmar sig över dig. Tio mil från det väldefinierade turiststråket pratar ingen engelska och en farang blir plötsligt tokintressant. Lär dig ett trolleritrick eller så, och du vinner barnens hjärtan.

Upplev, var, andas och le. Det är vad det handlar om. Den som varit på flest turistdestinationer när den dör vinner inte. Inte heller den som varit mest off the beaten track. Förvänta dig inte att komma någonstans som den första västerlänningen och skriva historia. Om det nu råkar finnas något sådant ställe kvar i världen — låt det vara. Vi må var den nya tidens kolonialister. Men vi kan åtminstone försöka exploatera med lite stil och förnuft.

När jag vaccinerade mig inför min första resa till Sydostasien för några år sedan fick jag en lång rad förhållningsregler av läkaren. Jag tror faktiskt det var flera A4-papper fulla.

Ät inte skalad frukt eller råa grönsaker, för de kan ha sköljts i vatten. Drick inte drycker med is i av samma anledning. Stoppa inte in händerna i håligheter(!). Var inte ute för länge i solen. Skydda dig med täckande kläder och använd myggmedel innehållande DEET. Använd impregnerat myggnät när du sover. Ät inte på rummet, för det kan locka till sig smådjur. Gå inte barfota. Sitt inte under kokospalmer.Ta inte emot mat eller dryck från främlingar, hur trevliga de än verkar vara. Och vad du än gör, hyr absolut inte moped eller motorcykel.

Skulle man följa alla förhållningsregler skulle man få sitta på sitt dyra luftkonditionerade hotellrum på någon biobombad turistort och spendera tjugo minuter om dagen på stranden, insmord i SPF 120-sunblock. Och äta den lokala maten är det ingen fråga om. Hotellrestauranten är det enda som kanske är säkert.

Jag vet inte hur du ser det, me jag tycker det verkar ganska trist. Jag undrar om läkaren som skrivit de där papprena någonsin varit på resa?

Jag bröt nog mot alla förhållningsregler den resan. Varenda en. Jag köpte färdigskalad frukt. Jag drack vatten från vattendrag i djungeln. Jag åt kakor i sängen. Jag gick barfota. Sov utan myggnät. Jag spenderade flera månader på motorcykel bland norra Thailands berg. Jag valde att utmana ödet istället för att förgifta min kropp med malariaprofylax. Bjöd någon in mig att äta med dem tog jag tacksamt emot erbjudandet. Jag liftade på bilflak på motorvägen. Jag bodde på en strand, spenderade hela dagarna i den gassande solen. Sövdes gott till vågornas stilla brus. Ja, jag stoppade till och med in händerna i håligheter. (Klättrar man har man inte så mycket val om man vill upp.)

Jag blev magsjuk några gånger. Jag sprang in i ormar, eller var ögonblick från kokosnötsregn. Jag voltade med motorcykeln och hamnade på sjukhus. Jag blev solbränd, skadade mig, blev myggbiten.

Men det är okej.

Allt går över. De flesta sjukdomar varar bara några dagar. Sår läker. Magar återhämtar sig. Några veckor efter min sjukhusupplevelse var jag återställd igen. Nacken gör sig fortarande påmind om olyckan ibland, men det är okej. Jag skulle aldrig för något i världen byta ut mina månader på hjul mot en lite mindre stel nacke och ett ärr på hakan mindre.

Om man genomlider livet utan att våga ta risker blir det ett väldigt lågmält och trist liv. Det är när man går bortom de upptrampade stigarna man kan upptäcka nya saker. Få nya perspektiv.

Ta inte livet så allvarligt. Vad är det för mening med att försöka överleva så länge som möjligt, om man inte lever under tiden? Du dör inte av skavsår, myggbett; denguefeber eller malaria. Du dör inte ens av att bli rånad på allt man äger. Eller av att ta sociala risker. Att göra bort sig, bli avvisad, bli utskrattad. Det är okej.

Varje upplevelse gör dig en upplevelse rikare. Och det är rikedom långt bortom vad pengar och trygghet kan erbjuda dig. För varje rädsla du möter växer du. För varje nederlag blir du starkare. Och för varje gång du struntar i en vaccinationsläkares reseråd, lovar jag dig att ditt liv blir roligare.

Jag har inte haft ett hem på flera år. Jag har inte jobbat mer än några sporadiska dagar då och då på många år heller. Jag reser. Låter vinden föra mig dit den vill. Upplever äventyr på äventyr på äventyr.

Titt som tätt får jag den naturliga frågan, “Hur gör du? Hur överlever du?”

Det finns många som lever på resande fot. Ingen verkar dock direkt planerat det, eller funderat så mycket på överlevnad. Det bara hände. Samma för mig. En del jobbar på distans och får lön. Andra “tar jobbet med sig”, säljer saker eller tjänster när de kommer till nya platser. Ytterligare andra vet inte. “Det bara händer..”

Nu ska jag på riktigt försöka besvara frågan. Hur gör man för att leva på resande fot?

Plugga på distans. Det första och enklaste svaret är studielån . Då handlar det förvisso inte om att leva gratis, utan snarare att leva lyxigt. Ett studielån är en bit över sju tusen kronor i månaden (varav 2500 utav det är bidrag). För studenter i Sverige verkar det mest räcka till hyra, mat, kurslitteratur och alla de där ölen man glömmer bort att nämna när man gnäller över hur lågt studielånet är.

Sju tusen kronor i månaden i sydostasien, indien, sydamerika, eller spanien för delen, är en förmögenhet. Lever man billigt kan man klara sig gott på bara bidragsdelen. Det kräver ju såklart att man pluggar, men det finns helt sjukt spännande och softa distanskurser! Du kan studera distans på både högskola och folkhögskola (och komvux med för den delen).

Fördelar: Du har en fast inkomst. Du har alltid något att göra i händelse att du skulle bli uttråkad. Du lär dig sjukt spännande saker. (Testa medvetandefilosofikurserna på HiS!)

Nackdelar: Du måste släpa runt på en armé av böcker, som du dessutom måste köpa för snordyra pengar. (Lär dig välja kurser utefter litteraturlistan.) Tar lite av upplevelsen att vistas i ett nytt land — man måste alltid göra något eller ha skolan i åtanke. Du blir skuldsatt upp över öronen.

Resa

Lifta
Att lifta är gratis. I teorin. I praktiken köper du snordyr och dålig motorvägshaksmat för mer pengar än det skulle kosta att flyga med Ryanair. Men det är miljövänligt. Och ett äventyr i sig.

Fördelar: Ingen direkt miljöpåverkan. Billigt (gratis) om du planerar väl och tar med dig mat. Man träffar många spännande, sköna, intressanta och läskiga människor. Har du tur förbarmar sig någon över dig och låter dig sova och äta hos dem en natt innan du ger dig vidare.

Nackdelar: Du står ett dygn i regnet i en bensinmack i tyskland med feberfrossa när du försöker återhämta dig från Roskildefestivalens bravader. Numera är jag för gammal och bekväm för att lifta mer än ibland för nöjet och nostalgin.

Husbil
Sjukt många hippies i Spanien lever husbilsliv. Det betyder ingen hyra, ingen fast punkt och att man är lika tuff som alla andra husbilshippies.

Fördelar: Man kan bo var som helst så länge inte polisen kör bort en. Man kan alltså bo uppe i bergen med milsvid utsikt, eller på stranden några meter från vattnet, eller så nära de varma källorna i Santa Fé att man kan hoppa rätt i från bilen. Man har alltid sitt hem med sig. Man är garanterad en säng. Man har el. Man kan ta med sig mer prylar än vad som får plats i en väska. Man slipper boendeproblemet nedan. Man är lika tuff som de andra husbilshippisarna.

Nackdelar: Sjukt miljöovänligt om man åker långt. Slukar bensin. Bilen går sönder hela tiden. Ingen toalett. Inget direkt privatliv om man inte hittar en öde strand. (De finns..) Man blir begränsad till bilen och kan inte spontant flyga till andra sidan jorden. Man är lika tuff som de andra husbilshippisarna.

Givetvis kan man planka tåg, cykla, flyga flygplan eller flygande matta, gå eller åka bräda genom hela världen också. Bara icke-fantasi och lathet sätter begränsningar!

Bo

Det här är den punkten de inte riktigt förstår. Ett hostel var som helst i Europa går på minst 20eur/natt. I asien är det lättare och kostar kanske en femtedel, men inte ens där är man tvingad till att betala. Men misströsta inte! Couchsurfing har blivit sjukt populärt på sistone. Bo gratis och häng runt med de som faktiskt bor i staden. Tyvärr bor de flesta i städer dock. Och det är ju inte så roligt. Åtminstone inte om man är naturhippie och hellre lyssnar på fågelkvitter än bilbuller.

Här börjar levnadskonsten. Det viktigaste för att ta sig fram är att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och öppen för möjligheter. Det finns en uppsjö av olika sätt att bo på. Ockuperade hus finns över hela Europa (utom Sverige typ Joho!), och träffar man rätt människa är det inte särskilt svårt att bli inbjuden att bo där några nätter. Olika slags communities finns lite överallt, t ex Beneficio, där man helt enkelt kan komma och bo i sitt lilla tält eller dela en stor tipi. Många liknande platser finns. Hittar man väl ett ställe guidas man ofta vidare till nästa. Det finns människor som lever så år ut och år in. Men det kan bli ganska tröttsamt.

Wwoof är ett annat alterantiv — volontära på ekologiska gårdar. Ofta handlar det om att påta i jorden eller (gud förbjude) plocka oliver några timmar om dagen, i utbyte mot mat och husrum. Att gå med i wwoof kostar 20 euro per år, och då får man en lång lista med gårdar man kan kontakta. Spännvidden sträcker sig från slavarbete till sköna människor som bara vill ha mer skönt folk att hänga med. Bättre än att gå via wwoof-organisationen är nästan att ta sig till något område med mycket gårdar och .. (nu kommer ledtråden igen) prata med folk. Många är inte med i wwoof, för att volontärerna kan vara lika opålitliga som gårdarna. Men står man där som levande person och är trevlig och verkar pålitlig tar de (om du har tur) med glädje emot dig.

Det finns många andra sätt. I Granada kan du bo i grottor. Rainbow-träffar finns lite här och var, men kan vara lite svårt att hitta information om på internet. Annars kan man alltid bli god vän med någon och bli inbjuden att bo hos dem . Tempel och kloster kan gå bra att sova i en natt eller två. En hängmatta och en sovsäck är inte så tungt att bära.

Fördelar: Det är roligt att bo på alternativa sätt! (Det här sitter jag för övrigt och skriver i en trädkoja i Thailand.) Det är gratis. Du träffar sköna och inspirerande människor. Du lär dig mycket om dig själv, andra och livet i allmänhet. Du tvingas lära dig det lokala språket om människorna du bor med inte pratar engelska.

Nackdelar: I de flesta fall har du alltid människor omkring dig. Det kan vara fruktansvärt tärande. Du har sällan kontroll över situationen. Man måste lära sig när ens gästfrihet utnyttjas, och gärna åka därifrån dagen innan. Man har ingenting man kan kalla sitt. Inget eget kök. Blir tröttsamt i längden.

Annars kan man ju hyra ett rum eller en lägenhet eller hitta kollektiv var som helst för några månader, likväl som att bo i Sverige. Barcelona är åtminstone i mina ögon mer spännande än Eskilstuna.

Överlev

Ok. Säg att du inte tar studiebidrag. Eller att du köpte en flygbiljett för dina sista pengar (det har hänt mig mer än en gång..) Mat behöver man ju. Och visst, man kan dumpsterdiva eller gå till pizzerior vid stängningsdags och se snäll ut, men de flesta föredrar att köpa sin mat. Och då behöver man pengar. Men pengar blir annorlunda om man lever gratis. Har man inga fasta utgifter är tjugo euro tjugo euro. Så kan man bestämma om man vill köpa mat eller bensin (eller en hund) för pengarna. Summan blir mycket mer konkret på något sätt.

Här kommer den underbara kreativiteten till nytta igen!

• Kan du tillverka någonting som går att sälja? Tillverka det och sälj.

• Behärskar du någon konst som är värd att visa upp? Gatushowa!

• Sätt dig utanför lämplig butik med en gitarr i famnen och le stort. Är du söt flicka kan timlönen bli riktigt bra (hur o-pk det än kan tyckas). Glöm inte att spela också.

• Kan du göra någonting andra är villiga att betala för? Att bli massör var ett ganska naturligt steg för mig. Utöver att rädda världen kan man också få in lite pengar var man än är. Det finns alltid någon som är villig att betala litegrann för en massage.

• Ordna ett jobb du kan utföra på distans. Skriv eller designa på frilans. Det finns tusen saker att göra!

Det viktigaste är tillit till livet. Att inte fastna i ett fattigdomstänkande. Känner man sig rik är man rik, så är det. Och attraktionslagen säger att man drar till sig pengar. Många verkar leva på smulor, till och med lägger stolthet och livsstil i att gräva i soptunnor för att få någon mat. På senare år har jag aldrig varit utan pengar. Delvis tack vare studielån, förvisso, men den största delen handlar om inställning. Det är bara pengar. Känner man sig fattig försvinner de på något sätt, och man blir fattig. Känner man sig rik och inte oroar sig över pengar, ser man att man alltid har så mycket man behöver. Precis så enkelt är det.

När man lever så här hamnar man i ett slags reseflow. Man blir tvungen. Man finner sig på rätt plats vid rätt ögonblick. Man träffar rätt människor. Allting bara flyter på.. Det största hindret för flow är planering. Att man oroar sig för var man ska ta vägen om två veckor. Då missar man det som är här och nu. Är en natt säkrad vet man åtminstone var man ska sova inatt. Att oroa sig för morgondagen är en diss mot nuet. Och att inte njuta av livet är en diss mot gud.

Att träffa rätt människor är A och O. Då händer saker man inte riktigt tänkt sig. Jag planerade inte att bli förälskad och flytta till Barcelona, eller bo i husbil i spanien eller lerhus i Thailand. Det bara hände. Livet bjuder en så många möjligheter hela tiden. Var öppen för dem.

Våga ta första steget, så löser sig resten sen. Det kommer vara svårt ibland. Det kommer vara kallt, blött, regnigt, jävligt. Det kommer också vara underbart, magiskt, flowande och bortom dina drömmar. Du kommer lida, och du kommer älska. Och dynamiken kommer lära dig livets hemligheter. Och när allt är som hemskast, när du står på den där bensinmacken i tyskland i regnet och undrar vad du gjort för att karman ska slå tillbaka på dig sådär, kom då ihåg att minnen förvrids och förskönas. Efteråt minns man bara det vackra. Det hemska verkade inte så hemskt längre. Det vackra blir lite vackrare.

Och vet du vad? Jag tror förvridningen på ett sätt är “sannare” än upplevelsen. Om vi bara släpper taget, lär vi oss att det inte är så hemskt. Att det är okej att vara blöt, kall, frusen och hungrig. Efteråt kan man åtminstone berätta en schjysst historia om det.