Brinn, babylon, brinn!

Jag är så jävla trött på babylon. Så jävla färdig med staden. På hårda kanter, hård asfalt att gå på. Människomassor som strävar åt olika omedvetna håll; energier vilsna och splittrade. Lockelser som drar människor med sig; jag vågade mig in på H&M för några dagar sedan. Det var en skrämmande upplevelse. När vi såg det ur lite fågelperspektiv, i rulltrappan ned, stod det sig så klart. Så.. omedvetet, så tragiskt, så skrämmande. Speglar överallt, och samma tanke i var människas sinne: är jag snygg i det här? är jag snygg i det här? duger jag?

Två månader i staden. Nästan tre nu. Det har varit magiskt, underbart. Sådan kärleksexplosion. Jag har njutit asfalten, åkt bräda, hängt med folk nästan dygnet runt. Legat på magar, sovit med fler vänner och kramats mer än jag gjort på hur länge som helst. Jag har njutit ett hem, en säng, en dusch, en sambo; ett extrovert intensivt galet liv.

Nu är det färdigt. Nu är det över.
Jag har varit ute i skogen en gång sen jag kom till sverige. En gång.
En gång har jag suttit på ett berg och tittat på solnedgången.
Nästan ingen gång har jag i stilla ro bara varit. Aldrig här. Aldrig nu. Alltid sen eller någon annanstans. (Utom när jag åkt backar för snabbt för att kunna fokusera på något annat, då var här och nu bara.)

Det har varit en fin tid i babylon. Nu ser jag dess ogästvänlighet, dess kantighet, dess baksida. Det som finns där hela tiden. Stressen. Olyckligheten. Strävan att bara överleva, passa in. Rädslan för att inte göra det. Ytligheten i samtalen jag uppfattar brottstycken av. Jag är inte i det längre. Jag är utanför. Iakttar. Iakktar och skälver. Jag är inte del av det här. Jag vill inte vara en del av det här längre.

Jag är så jävla trött på buller, folkmassor och asfalt. Bilar.
Jag är så jävla trött på att konsumera. Hela sommaren har jag bara konsumerat.
Det kan jag fortfarande. Det är bara pengar.
Men jag vill inte. Jag vill inte köpa den där kaffen. Den där falafeln. Den där tröjan. Jag vill inte. Jag behöver inte. Jag har allt jag behöver. Låt de vara så.

Om två veckor lämnar jag lägenheten. Packar väskan och ger mig ut på vägarna igen. Tar med mig brädan, gourden och kläderna jag behöver. Jag vill inte ens åka tåg eller buss. Jag behöver inte. Jag kan lifta. Ta mig fram som jag vill. Frihetskänslan när lastbilarna viner förbi. Utan stress att komma någonstans. Fram kommer jag alltid.

Jag vill vara i skogen. Andas fågelkvitter och njuta trädsus. Plocka svamp och blåbär (om det finns några kvar). Palla äpplen från gårdarna i närheten. Hugga min ved och laga min mat. Jag vill hälsa på vänner, dricka te, kramas, sova. Borta från babylon, från hysterin och kaoset. Jag längtar till Spanien. Bo i ett hus, dricka te vid elden. Inte köpa nya kläder förrän de andra faller sönder och samman. Hitta en filt på gatan när det är kallt. Köpa mat som behövs, och ingenting mer. För ingenting mer behövs. Äta nyttigt, leva långsamt, dansa med solen. Prata spanska och låta siestan bli ett uppehåll för dagen. Träffa människor som gör detsamma. Tar det lungt. Ingenting är viktigt. Ingenting är viktigt.

Jag vill vara. Vara, andas, le. Andas. Andas. Andas.
Jag har allt jag behöver. Kläder på kroppen. Kärlek i hjärtat. (Och min bräda och en dator att fixa skolan med; det är inte nödvändigt, men en schjysst bonus.)

Hippien har vaknat igen. Fuck babylon.
Vi ses på vägarna, mina vackra vänner.
Jag älskar er.