Blir man lycklig av psykologi

Jag har ägnat ett gäng universitetsår till psykologistudier. En gång i tiden trodde jag det var en väg till frid. Att studera det mänskliga sinnet, förändra det som tynger oss och därmed bli hela och fullkomliga människor. Stora män (för det är nästan bara män) med så insiktsfulla tankar om vårt inre att det grundar en hel vetenskaplig disciplin — de måste ha något att komma med.

Eller?

Egentligen kan man värdera alla psykologiska teoribildningar, åtminstone de som berör individens inre, utefter en enda måttstock. Leder de till varaktig lycka, frid, inre tillfredsställelse? Levde dess grundare så? För vad är det annars för mening att undersöka vårt inre, om inte för att förstå oss själva och skapa oss bättre liv?

Freud, den stora anfadern till vår moderna psykologi, fokuserade på neuroser och lidande, skrev böcker om hur kulturen förstör oss genomatt stå i kontrast till vårt mörka djuriska inre som vi ständigt måste vara på vakt mot. Jung? En liten bit på vägen med tanken om det kollektivt omedvetna, men ingen har nog funnit lyckan genom att kalla sig Jungian. Behavioristerna? De sysslade med beteende och manipulation, ville efterlikna den kalla naturvetenskapen och bortsåg egentligen från det mänskliga psyket. Maslow och den humanistiska grenen? De var förvisso också på rätt väg, men ofta genom intellektualiserade teoribildningar, där självförverkligande ses som något slags utopiskt mål.

Jag vet inte om någon utav dem dog med ett leende på sina läppar. Freudianerna för att de bara fokuserade på sjukdom och lidande, men det finns ett mer gemensamt misstag de alla gjorde. Överdrivet intellektualiserande. De fokuserade bara på tanken, precis som alla andra. De var barn av sin tid. Cogito, ergo sum, jag tänker, alltså finns jag, myntade Descartes på 1600-talet. Han likställde alltså sitt varande med tänkande, en devis som hela vårt samhälle är uppbyggt runt. Att tänka är inte att vara — tanken leder oss bort från varandet, från här och nu. Tanken tar oss till det förflutna, till framtiden, men aldrig till här och nu. Ett ögonblick kan inte tänkas, det kan bara upplevas.

Och däri ligger kärnan som psykologin sökt. Här och nu, i ögonblickets närvaro, finns inga problem, inget lidande. Accepterar man situationen och ögonblicket och bara är, då kan ingenting annat än frid finnas. Så snart man börjar identifiera sig med tankar, sätta etiketter på känslor och bedöma dem som bra eller dåliga, då kan lidandets hjul börja snurra, men utan tankar, utan etiketter, i ögonblicket, där finns bara varande.

Tankens kraft är stark, och rätt använd är den ett kraftigt verktyg. Men lär dig ha kontroll över tankarna, låt inte dem kontrollera dig, låt dig inte ryckas iväg av dem. Det är i tankarna man lider för sitt förflutna, i ett slags offermanér. Det är i tankarna man är stressad eller rädd över framtiden. Ett förflutet och en framtid som inte finns — de finns bara i tankarna. Här och nu finns bara… varande. Närvaro. Och med det blir ögonblickets frid tillgängligt. Och det är stort. Här och nu finns inga problem, inget lidande — de skapar sig själva när du inte är närvarande.

Buddha var en av de många som fattade grejen, likväl som många andra kloka människa före och efter honom. Läran är mycket enkel — lär dig stilla ditt sinne och var närvarande varje ögonblick. Iaktta tankar, känslor och impulser, men slukas inte av dem. Lyckan, kärleken, friden finns alltid närvarande här och nu, bara man släpper illusionen om framtid och förflutet — illusionen om att tiden skulle vara linjär, eller att du skulle vara åtskiljd från allting annat.

Så medan psykologer tänker och analyserar och skriver högvis med böcker om det mänskliga sinnet, vänd dig istället mot solen, känn dess strålar värma ditt ansikte och le. Du är precis just här, precis just jnu. det finns ingen annanstans, det finns inget förflutet, det finns ingen framtid. Inte precis just nu. Och här finns lyckan, kärleken och friden. I varje ögonblick. Här och nu. Och nu. Och nu. Och nu.