Beneficio

Åk till Orgiva. Ta turistvägen en dryg halvmil upp för berget, sväng vänster mot Cañar och sedan direkt till vänster igen, in på en liten grusväg. Följ den några hundra meter och du kommer till en annan värld.

Det första du möter är parkeringen. Som en slags postapokalyptisk skymningszon balanserar den på gränsen mellan världarna; en skärseld att ta dig igenom innan du träder in i sagovärlden. Här gäller inga relger alls, varken Beneficios oskrivna eller utanförsamhällets skrivna. Det är smutsigt, skräpigt, dammigt… mängder av husbilar, bussar, lastbilar, husvagnar och vanliga bilar står uppställda längst med grusplanen. Fantasifulla kreationer, vrak och fordon som faktiskt rullar. Här bor säkert hundra personer, i sina fordon. Det finns två barer: en provisorisk bardisk och några bilsäten runt en eld eller ett skjul huvudsakligen byggt av lastpallar och presenningar. Det handlar inte om att tjäna pengar, utan att få in tillräckligt för att själv överleva. Och om att ha någonstans att hänga. Tystnaden bryts av bilbatteridriven musik eller elaggregatet som driver.. ja, vad?

Fortsätter hundra meter till möter du… tystnaden.

Beneficio ligger på en bit ockuperad mark i Sierra Nevadas nationalpark. Det började under sjuttiotalets hippievåg som ett permanent rainbowläger, och utvecklades med tiden till en slags organisk anarkistisk by. Några hundra personer bor i tält, tipis, egenhändigt byggda hus av sten eller lera eller trä. Stort nog att kunna leva i, men litet nog att kunna bygga med det material som fanns tillhands i närheten. Det är otroligt vackra kreationer, byggda med kärlek av händer som skall bo där, lite som tidiga Christianiavågens hus. I samhället finns en ”communal” tipi, där man kan bo och äta om man inte har något eget tält, eller om man bara känner sig väldigt social. Ingenting kostar några pengar. Grönsaker odlas eller tas till vara efter markanden i byn, det som inte kan säljas skänks till Beneficio. Trummorna ljuder natten igenom, ackompanjerade av allsköns instrument och mantrasång. På sitt sätt en hippiedröm, alltså.

Det finns en slags magi i luften. Den där stillheten man finner i naturen, bland människor som lever i naturen. Ibland ljuder en Pink Floyd-inspirerad elgitarr över dalen, och någon enstaka gång Bob Marleys ljuvliga stämma. Men det är de enda elektrifierade ljud som någonsin hörs. Människorna som bor här lever enkelt. Ingen betalar hyra eller elräkningar eller några andra räkningar för den delen, så de behöver inte heller jobba särskilt mycket. Allting återanvänds, kläder bärs tills de inte håller ihop längre. De som bott där länge nog odlar sina grönsaker. Några familjer har öppnat bagerier i byn, där man kan köpa vedeldat bröd och hemgjord getost för en billig peng. Ett undantag till den oskrivna regeln att pengautbyte inte får ske. Barnen går i skolan i den lilla byn nedanför. Alla lever sina liv, egentligen som i vilken by som helst…

Det är ett samhälle utan ledning. Det finns förvisso hierarkier, men man märker det bara om man blandar sig in i leken, eller gör något uppenbart ogillat. Men mest av allt fungerar det. Vem som helst är välkommen. Varhelst man finner en ledig plätt, kanske inte allt för nära inpå någon annan, är det okej att slå upp sitt tält och stanna så länge man vill, om så hela livet. Det finns ingen välkomstkommité som berättar hur det går till — det bara fungerar. Normer finns det givetivs, men man finner sig ta efter dem utan att ens reflektera över det. Så som all socialisering sker.

Där bodde jag, i mitt lilla tält. Där levde jag. Vandrade ned till byn för att handla mat. Vandrade upp i bergen på långa utflykter för att skåda den storslagna skönheten. Njöt solen och frös i regnet. Delade pepp, kärlek och inspiration. Badade i vattenfallet, värmde mig vid en av alla eldar. Huttrade mig igenom många långa frostnätter, trots dubbla sovsäckar och fem filtar. Njöt många samtal, många tysta stunder, många vackra möten…

Jag hade hittat en frizon. Åtminstone för en tid. Men jag rotades inte, utan virvlade vidare. Beneficio återkom, men var aldrig permanent. spanien var så mycket mer än så. Så otroligt mycket mer…