Anithya
Skrivet av momo den Apr 14, 2010 i Kärlek & Pepp! | 9 kommentarer
Anithya (eller Anicca) är ett av mina favorituttryck. Lite trixigt att översätta sådana här termer, men ofta översätts det till förgänglighet, eller impermanens.
Uttrycket berättar för oss att allt går över. Ingenting varar för evigt.
Känslor är anithya. Tankar är anithya. Ägodelar är anithya. Livet är anithya. Hela världen är anithya.
Allting som har en form, uppstår ur en formlöshet, och försvinner så småningom tillbaka till samma kokande källa av tomhet. Vissa former varar bara ett kort ögonblick. Andra, t ex våra kroppar, hänger till synes ihop under många år, även om våra kroppar ingalunda är konstanta och permanenta under denna tid. Vi är uppbyggda av celler, molekyler, atomer; allt anithya.
Vad Anithya lär oss är att inte klamra oss fast. Ingenting varar för evigt. Saker går sönder. Människor och djur i vår närhet dör. Pengar kommer och går. Allt du äger kan du förlora på ett ögonblick, om naturens nycker skulle välja att överraska dig. Allting som har en form kan upplösas till formlöshet i vilket ögonblick som helst. På kvantnivå gör det det precis hela tiden, men kvantfysik eller inte så är förgänglighet ett av få fenomen i livet jag kan kalla sanning.
Fastklamrande föder olycka. Att klamra sig fast vid något som inte längre finns går emot livets flöde. Människor dör. Saker försvinner. Det är en naturlig och nödvändig del av livet. Accepterar du vad som händer, förstår att det som försvunnit är anithya blir livet mycket lättare. Även dina reaktioner och känslor kring en förlust är anithya.
Känslor går över. Låt dig inte slukas helt av en känsla — sorg eller vrede — som om den varade för evigt och är allt som finns. Det gäller även lycka och kärlek… när de klingar av, klamra dig inte fast vid dem. Känslor är anithya. Omfamna känslor, men låt dig inte slukas. Om det är en obehaglig känsla, tillåt dig känna den fullt ut. Förstå att den är anithya. Tillåter du dig att helt känna en känsla, tar det inte många sekunder innan den byts ut mot en ny, ett djupare lager i känsloträsket. En ny känsla som även den är anithya…
Allt i formvärlden är anithya. Ingenting där kan göra dig lycklig, mer än tillfälligt, så länge du identifierar dig med form, alltså tankar, känslor, människor, materiella ting, livet. Identifierar du dig med något av detta, ligger det också nära till hands att klamra sig fast vid det. Om du identifierar dig med ditt jobb, och du sedan förlorar ditt jobb, vem är du då? Om din självbild är vad du heter, hur gammal du är, var du bor, vad du har för intressen, form form form, vem är du då när något eller allt detta försvinner? Om du så starkt identiferar dig med livet, vem är du då när du dör?
Är du medvetenhet om all forms förgänglighet finns det inte längre någonting att klamra sig fast vid. Sorg, olycka, ångest, rädsla för framtiden, allt det är bara form, är anithya, uppstår och försvinner. Känslor dyker upp, tankar dyker upp, men ser du förgängligheten kan du välkomna dem, låta dem bubbla upp till ytan och förlösas. Allt går över. Allt återgår till samma tomhet det uppstod ur. Även livet. Så varför reagera som om det vore för evigt?
9 Comments
Submit a Comment
Så sant.
Själv tänker jag att det finns olika svårighetsgrader, allt är anithya (jag brukade själv kalla det för evighetsdimma innan jag hörde att det redan fanns ett uttryck för det) och det enda som skiljer är vår förmåga att känna in det, se det.
Det kan vara lättare i en bekväm säng, mätt och belåten, än i ett koncentrationsläger omgiven av misshandlande nazisoldater.
Av någon anledning säger min intuition att djur har lättare för att se anithya, jag älskar albatrosser och för mig känns det som om de svävar på en kudde av evighetsstrålar, ständigt närvarande i Allt och Inget…
Men blir det inte en så stor tomhet? Att hela tiden vara medveten om att inget går att hålla fast vid, inte sig själv, inte någon annan, inte känslor, inte livet. Finns det inte en distans i det? När liknande tankar slår mig är det med en sån dubbelhet; en sån frihet och en så märklig tomhet. Ensamhet.
Och om det aldrig går att identifiera sig med nåt, allt alltid är i förändring (vilket jag också tror att det är, i olika hastigheter långsamheter): tror du att det finns ett jag? Eller är vi bara delar av massan som fått för oss att vi finns som unika personer?
Behövde läsa detta.
<3
Jakko, kanske är det lättare. Det är ju lättare att leva sitt liv när man flödar med det och allt tycks gå bra. Men det är i de svåra prövningarna man verkligen har nytta av anithya. Att det går över. Att det inte finns något Jag som lider.
Vindla. Jag är livet, jag är känslorna, jag är strömmen och forsen som strömmen färdas i, jag är stenarna som ligger i vägen för vattnet och jag är den som sitter på stranden och iakttar allting. Det finns en tomrum som kan skrämma en del. Rymdens storhet är så… enorm, överväldigande.
Jaget.. kommer det nog ett inlägg om
.
Det finns ett jag, en upplevare, den som upplever och en som upplever att den upplever. Det finns inget jag i form, identiteten vi tar oss, alla koncept vi bygger upp om oss själva. Allt det står ivägen för det rena varat, jaget bortom jag, bortom all identitet och form. Den eviga kärnan. Gud, som skapar den här upplevelsevärdlen som en lek av nyfikenhet och hängivelse.
Sovereign, <3
Jag var djupt nere i ”klamret”, allt hemskt som skulle kunna inträffa upptog stora delar av min tankeverksamhet. När jag låg och skulle somna på kvällarna så upplevde jag gång på gång att jag ensam eller bärandes på mina barn ramlade ner för otaliga trappor. Men detta var under min uppgörelse. Jag höll på att göra slut med(eller åtminstonne minska ner på) jaget och mitt kontrollbehov (som jag inte var medveten om att jag hade, nej människor med kontrollbehov, de var inte som jag, de var annorlunda, kontrollerande, ha, ha ) och då försökte jaget klamra sig fast allt hårdare. Jag drömde också flera gånger att jag begick mord, senast drömde jag att jag mördade någon jag kände, det tolkade jag som att jag kommit en bra bit på väg, att jag mördade någon närstående, mördade mig själv, den jag inte är liksom, för att mitt riktiga jag ska få plats.
Befrielsen kom, jag tror att du kan förstå detta (hoppas jag) allt det där hemska som skulle kunna hända handlade oftast om mina barn, att något hemskt skulle hända dem och jag mådde givetvis jättedåligt av dessa tankar, och varför lägga energi på något som inte hänt? Men nu är det som att jag accepterar det även om det skulle hända något hemskt. Alltså, det värsta som skulle kunna hända är ju att något hemskt händer mina barn men om det skulle hända så känner jag inte längre att jag behöver klamra mig fast vid sorgen utan att jag kan acceptera den för vad den är, tillfällig
Skulle jag berätta detta för min man skulle han tycka att jag var ”bäng” i huvet!
Nej, jag går inte omkring och tänker på att hemska saker ska hända min familj, snacka om att dra till sig dåliga energier
Jag tänker bra saker förstås, jag är klok nu, he, he, he.
Jag vill förstå mer. Eller, jag förstår till viss del men inte helt. Och jag tror man måste förstå helt för att verkligen FÖRSTÅ.
Men det är den ultimata acceptansen? Att släppa taget om allt, också om sig själv, sin självdefinition, sina gränser för vad som är mitt jag och var det börjar och slutar? För att bli del av helheten?
Att vara helt fri i sig själv men utan fast kärna. Handlar det om att vara fri i sig själv eller om att inte finnas?
När jag var liten tänkte jag ofta att livet vore bättre om vi inte var fysisk form. Om vi bara var ande. Det är nog inte det som menas här, men det tangerar. Jag hade en favoritdikt, av Bertil Malmberg, som slutar:
(…)
”Det är som vore jag icke – en köttslig människoson
- bara en osäll, en oviss, oansvarig demon
Som vore allt jag bär med mig – ett skugglikt bagage
Som vore min människolikhet – blott camouflage
Det är som ville jag icke – leva och bo i ett hus
Men glida med bleka vingar – genom snöigt måneljus
Spöka i parkernas bladfall, driva i dimmans förvar…
Ensam och oåtkomlig – och ogripbar”
fint ord. var kommer det ifrån?
Från hjärtat
Det är ett sanskrit- (eller är det pali-)ord. Alltså från gamla indien-därikring för massa massa år sedan.
Tack så mycket för dina fina inlägg. De skänker mig tröst, kunskap, lycka och lugn.
Jag behövde verkligen det.